Åkerbruk

Åkerbruk


Foto: Tapio Heikkilä


SVERIGE: ÅKERBRUK

Våra äldsta åkrar som fortfarande är i bruk har sitt ursprung i järnåldern. Under den tiden började man bruka fasta åkrar och hägnade ängsmarker.  Innan dess hade boskapsskötseln varit viktigare än åkerbruket. Boskapen började nu stallas i fähus och på det sättet kunde gödseln lättare tas om hand för att sedan bli näring till åkerjorden. Så mängden hö som kunde insamlas från ängarna och ges till de vinterstallade djuren avgjorde hur stor areal åker som kunde brukas. Där av talesättet ”äng är åkers moder”.  Det förhållandet mellan åker och äng bestod fram till den agrara revolutionen under 1800-talet då jordbruket moderniserades och många förändringar genomfördes.

För att få en överblick över det agrar bylandskapets organisation används några centrala begrepp, tomt, inägor, och utmark. Tomten med bebyggelsen var brukningscentrum och kunde vara organiserad på olika sätt. I inägorna låg den inhägnade åkern och ängen i samma eller olika gärden. Utanför inägorna låg utmarken eller skogen som var förbunden med brukningscentrum med en fägata. Inägomarken var skyddad mot betande djur, såväl vilda som tama, av en hägnad mot utmarken men på sensommaren efter slåtter och skörd eller om åkern låg i träda fick boskapen tillträde till inägomark för bete.

En bys olika åkrar kunde indelas i åkergärden. Varje gård hade i sin tur del i alla åkergärden. Hur fördelningen av åkermarken såg ut mellan gårdarna ser olika ut beroende på var man befinner sig i landet.  I södra och östra Sverige var byarna generellt regelerade, indelade genom bol och solskifte. I Västsverige fanns ett mer oregelbundet tegsystem. I Dalarna delade man jorden efter realarvsprincipen. I norrlands älvdalar och Storsjöbygden fanns ett lite enklare ägoblandningssystem med långsträckta parceller. Men i princip gick det ut på att alla gårdar hade del i både de bra och de dåliga åkrarna. I detta system kunde inte den enskilde bonden bestämma hur och när åkern skulle brukas utan det var kollektiva beslut av byns bönder som styrde åkerbruket.

Olika roteringssystem har utvecklats i olika delar av Sverige och användes fram till 1800-talets agrara revolution. I Norrland, Sydsvenska höglandet och i västra Sverige var det vanligt att hela åkern brukades varje år i ensäde. Där var ekonomin var till stor del baserad på djurhållning vilket medförde att åkerarealen inte behövde var så stor men tillgången på gödsel relativt god vilket förhoppningsvis ledde till relativt god avkastning på det lilla man hade. Tvåsäde var vanligt i östra Mellansverige. Vid tvåsäde delades åkern i två gärden. Det ena gärdet fick första året bära säd medan det andra låg i träda och betas. Följande år var det omvänt. På detta sätt växlade det genom århundradena. Tresäde var dominerade i Skåne och i nordöstra Småland. Åkern delades i tre delar, vångar, och varierade mellan träda, höstsäd och vårsäd.

Under slutet av 1700-talet och 1800-talet genomfördes flera dramatiska förändringar inom jordbruket i mening att effektivisera näringen – en agrar revolution. Markägandet förändrades genom olika skiftesreformer. Målet med dessa var att varje bonde skulle få sina marker samlade. Därigenom kunde den enskilde bonden själv bestämma hur markerna skulle brukas. Jordbruket mekaniserades och konstgödsel infördes.

Tillsammans med skiftesreformerna innebar växelbrukets införande en betydande förändring av landskapets organisering. När man började odla foder på åkern övergavs slåtterängarna. Istället för hö odlades klöver och timotej som vallgröda på åkrarna.  Många ängar plöjdes upp och blev åker i stället.. Som ett exempel kunde i Uppland tvåsädet ersättas med en sjuårig växtföljd. Detta innebar att åkerytan delades in i sju lika stora delar och varje del av åkern fick en gröda enligt växtföljden; träda, höstsäd (råg), vall, vall, vall, vårsäd(korn), vårsäd (havre).

Nyodling under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet medförde att åkerarealen ökade starkt. Sveriges åkerareal var som störst på 1920-talet. Under 1900-talet ökade kraven på sammanhängande åkerytor i och med den tekniska utvecklingen. Många diken gjordes om till täckdiken. Stenar och ris eller rör lades i diket som sedan täcktes över med åkerjord. Överskottsvattnet kunde rinna bort i täckdiket och den sammanhållna åkerytan blev större. De ålderdomliga åkrarna med små ytor och naturgivna former förändrades mot åkrar som hade strukturer som underlättar körning med olika maskiner.

Stora mängder ogräs har alltid funnits på åkrarna fram till senare delen av 1900-talet. Bonden har genom historien varit tvungen att acceptera mycket större ogräsmängder i åkern än vad som finns idag. De ogräs som fanns i de gamla åkrarna är idag starkt hotade eftersom det finns ytterst få åkrar som brukas på gammalt sätt. I det moderna jordbruket har ogräsen minskat drastiskt på grund av bland annat effektiv utsädesrensning, sortförädling, effektivare metoder för sådd, högre gödslingsnivåer och effektiv kemisk ogräsbekämpnig. Ett femtiotal åkerogräs tas upp på röda listan för hotade arter i Sverige. Några exempel är klätt, råglosta, blåklint, riddarsporre och sminkrot.

Inom dagens åkergärden finns förutom åkerytan andra landskapselement som har höga natur-och kulturvärden och kan berätta om jordbrukets utveckling. Ett exempel är åkerrenen som gränsar till den brukade åkern. Förr var renen viktig som slåttermark och frukter och virke från träden och buskarna behövdes för gårdens självförsörjning. Andra betydelsebärande element är öppna diken. Diken började grävas på 1200-talet för att leda bort överskottsvatten och på det viset öka åkerns avkastning. Under 1800-talet grävdes ett stort antal diken i samband med den agrara revolutionen och den kraftiga nyodlingen som skedde under denna tid.

Läs mer:
Adolfsson, Äijä ; 2001; Kulturminnen i odlingslandskapet; Riksantikvarieämbetet, Stockholm

Aronsson, Matzon; 1987; Odlingslandskapet; Svenska Naturskyddsföreningen, LTs förlag Stockholm

Höök Patriksson, K (red.). 1998. Skötselhandbok för gårdagens natur – och kulturvärden. Jordbruksverket.

Larsson, Morell, Myrdal (Red); 1997; Agrarhistoria; LTs förlag Stockholm

Svensson, Wigren-Svensson, Ingelög; 1993; Hotade åkerogräs; Artdatabanken SLU, Uppsala


NOREG: ÅKERBRUK

Åkrar ned gamle nyttevekstar og ugrasartar har ein verdi både med tanke på ivaretaking av kulturhistorie og biologisk mangfald. Dei musea som opprettheld tradisjonell skjøtsel av slike åkertypar, er med på å vidareføre kunnskapar om gamle dagars slit og arbeidsmåtar, samstundes som verdifull genetisk variasjon blir ivareteke.

Forholdet mellom åkerland og talet på husdyr avgjorde om åkeren kunne nyttast uavbrote, eller om ein måtte la delar av åkeren ligge skiftevis i kvile for å få nok gjødsel. Skiftebruk var såleis utbreidd på Austlandet og i Trøndelag. I meir marginale område var det engarealet i utmark som avgjorde kor mange dyr ein kunne ha (vinterfôr), og dernest kor mykje gjødsel ein fekk til åkerbruk.

Gjødselen blei pløgd ned, eller der dei nytta spade strødd utover til slutt. Somme stader fekk dyra gå og gjødsle og tromle jorda sjølve, ved at dei blei gjerda inne i mindre innhegningar og flytta frå flekk til flekk over åkeren (grindgang).

Det blei mellom anna dyrka korn, poteter (fr 1700-talet), neper, erter og bønner, lin og hamp. Jorde med kornstakkar var bare for to-tre generasjonar tilbake eit karakteristisk og estetisk landskapselement, som ein sjeldan ser anna enn på foto og museum i dag. På same måten som det er få som kan slå eller hesje, er det få som veit korleis den gamle kornhausten føregjekk.

Det måtte leggjast flid i skjøtselen av åkerlandet. Det gjaldt  koma i gang så tidleg som råd om våren. Ein strødde ut mold, sand eller aske for å få ten til å koma raskare. Litt stein i åkeren blei rekna som bra, fordi det vermde.

Nedkanten av skrånande åkrar blir kalla åkerrein. Jorda blir pløgd slik at furene veltar nedover, og det byggjer seg over tid opp ein liten forhøgning. Denne blei flutt oppatt med jamne mellomrom.

Litteratur / Meir å lesa:
Norderhaug, Ann et. al 1999. Skjøtselsboka for kulturlandskap og gamle norske kulturmarker, Landbruksforlaget.


ÅKERBRUK OCH SKOGSBRUK I FINLAND

Finlands stränga klimat i östligaste Norden betyder att vi får räkna med ett betydligt kontinentalare klimat än Nordens mer västliga och södra delar. Detta betyder kalla vintrar, ofta med temperaturer ned till  -30-40°C och korta, men intensivt heta somrar, där temperaturerna kan stiga till +30-35°C. Finland står mitt emellan det maritima Norge och det kontinentala Sibirien; ett semi-maritimt klimat med starka växlingar.

Åkerns grödor måste avmogna på mindre än 100 dagar, vi sår i mitten av Maj bör skörda i slutet på Augusti eller början av September. Vi förmår dock försörja oss själva med baslivsmedel; korn, vete, råg, havre och potatis. Det är hundra år sedan vi måste blanda bark i brödet för att klara oss.

Skulle vi idag klara oss på traditionellt åkerbruk från gamla tider, på 1700- och 1800 talet? Knappast troligt, fast vi idag beundrar vårt ”agrikulturarv” från gågna sekel och fast det nu igen odlas grödor på gammalt vis och många av oss känner sig dragna till gamla tiders ”naturnära” odlingsmetoder. Tack vare vårt välbefinande har vi nu råd att betala för lyxen att nära oss på lantraser trots att detta kostar mera – men det smakar också bättre.

Men på största delen av våra åkrar har lantraserna försvunnit och man odlar istället högavkastande likformiga sorter; vi har genomgått vår egen ”gröna revolution” som samtidigt tyvärr har minskat mångformigheten i våra odlingar. Dessutom har detta medfört en betydlig förstoring av lönande jordbruksarealer där icke minst den maskinella åkerbehandlingen har varit av betydelse. Det är slut på svedjebruket, slut på  uppsättning av mognande säd på skylar för torkning, slut på individuell åkerbehandling och slut på åkertegar och nästan slut på torvmarksodling.

I praktiken klarar sig ingen jordbrukare i Finland enbart på sitt åkerbruk. Det behövs skog för att överbygga kritiska skördeår och för att ge bruket önskvärd ekonomisk stabilitet. I tropikerna talar man varmt för olika ”agro-forestry”-system, men där odlas grödan i skuggan av träden – inte möjligt hos oss. Men däremot har skogen sitt eget odlingssystem, ”silvikulturen”; skogen har blivit en kulturväxt bland andra kulturväxter. Och tyvärr har även skogen varit på väg mot monokulturer; rena tall, gran, björk eller aspbestånd. Trenden har emellertid vänt under 2000-talet mot mera blandskog med större odlingssäkerhet och betydligt större trivselvärden.

Åker och skog är betydelsefulla komponenter i vårt kulturlandskap. Andra viktiga komponenter är våra vattendrag och våtmarker; sjöar och älvar, kärr och sumpmark. Tyvärr har vi under 1960-70-talen förivrat oss på att utdika mängder av kärrmarker med sikte på större skogsavkastning. Skogens tillväxt har förvisso nästan fördubblats sedan 1950-talet, delvis tack vare utdikning av kärr. Men samtidigt har man i många fall inverkat katastrofalt på en ekologisk jämvikt mellan torr och våtmark. För närvarande sker det t.o.m. en viss rehabilitering av naturliga våtmarker.

Klimatförändringar med klart mera extrema variationer i temperatur och nederbörd och en trend mot varmare klimat bör i framtiden beaktas på åker och i skog. Detta betyder mer betoning på artrikedomen i skogen; blandskog i stället för monokultur. Våra tätorter urbaniseras snabbt vilket även betyder att parkskogen får större betydelse än industriskogen. Även trädgårdskonsten blir mera framträdande. I Finland har ”trädgårdskonst i skogen” blivit ett populärt landskapsobjekt.

 


DANMARK: AGERBRUG

Agerbruget blev indført i Danmark 4.000 f. kr. Kornarterne enkorn, emmer og, noget senere,  seksradet nøgen byg blev dyrket i svedjer, der efter et par års dyrkning blev opgivet og derefter sprang i skov. Om agerbruget blev indført p.gr. af befolkningspres, med indvandring af agerbrugsfolk sydfra eller, som nogle forskere mener, fordi man kunne brygge alkoholiske drikke til ceremonielle formål af kornet, er endnu uafklaret.

Det første agerbrug har ikke sat sig synlige spor i landskabet. Derimod afslører søernes pollenlag en omfattende skovrydning og samtidig indvandring af urter som Glatbladet vejbred (Plantago major) og Rødknæ ( Rumex acetosella), der ofte følger agerbruget. De op mod 25.000 stendysser, jættestuer og centralanlæg, der blev opført i perioden 3.600 – 3.200 f. kr. bevidner også et stort fødevare- og befolkningsoverskud som følge af landbrugets indførelse.

Analyser af kulturlag under de ældste bronzealderhøje fra o. 1.800 f.kr. viser et intensivt udnyttet agerlandskab med udpinte jorder. Stadig mere vanskeligt tilgængelige og magre jorder blev taget i dyrkning. Sporene ses stadig enkelte steder i landskabet i form af bl.a. terrasseformede agre. Overudnyttelsen medførte en krise og en koncentration af befolkningen på de bedre jorder, mens bøgeskoven bredte sig på de dårligere. Svedjebruget opgives. Markfelterne bliver mere permanente, adskildt med lave volde, der fortsat ses i mange gamle skovområder. Behovet for gødning medfører, at dyrene sættes på stald. Ved jernalderen begyndelse er landsbyen med individuelle bedrifter og personlig brugsret (ikke ejendomsret) sammen med fælles organisering af ressourceudnyttelsen en kendsgerning.

I jernalderens ældste perioder drives de permanente agerfelter tilsyneladende efter et rotationsprincip. Agerafgrøder veksler med brakperioder, hvor man dyrker / høster nyttige vilde planter som f.eks. Hvidmelet gåsefod (Svinmålla, Meldestok, Chenopodium album) og en lang række andre ukrudtsarter. Brak afløses af længere perioder med afgræsning. Senere sker der en udvikling hen mod et udmark-indmarksystem med permanent dyrkede indmarker og græssede udmarker udenfor. Kornet var også fyldt med en lang række ukrudtsarter, hvilket imidlertid var med til at øge halmens næringsværdi.

Udviklingen er dog forskellig i de forskellige egne af landet. På de federe jorder i den østlige del af landet udvikles med tiden vangebruget, hvor landsbyens jorder var inddelt i et antal vange, der hver især var indhegnet. Vangene var inddelt i åse, der blev besået med samme afgrøde eller lagt ud til græsning i en kortere periode. Uden for vangene lå overdrevet hen som ekstensivt udnyttet græsningsområde. På de mere magre egne i vest var græsmarksbruget fremherskende. I græsmarksbruget var jorden inddelt i tægter eller ”årsgøder”, der ikke var hegnet. Typisk var halvdelen af tægterne udlagt i græs. Resten blev udlagt i sædskiftet byg-rug-rug-havre-havre, altså i fem år, hvorefter den igen blev udlagt i græs. Hver gang en tægt blev opdyrket fik den tildelt al årets gødning. Heraf udtrykket årsgøde. Fordelen ved græsmarksbruget er dels at græsmarkerne opnår en højere alder og dermed en højere produktivitet på de magre jorder, dels at maksimalt 3/10 af jorden ligger nytilsået hen i det tidlige forår, hvor faren for sandflugt på de lette jorder er størst.

Med middelalderen og hjulplovens indførelse stiger landbrugets produktivitet stærkt. Det bliver muligt at opdyrke og overfladeafvande de sværeste lerjorder ved anlæggelsen af højryggede agre. Befolkningstallet øger. De gamle landsbyer bliver med kirkebyggeriet fastliggende og mange nye landsbyer grundlægges på nyopdyrket jord. Med tiden opgav de fleste bønder selvejet og blev fæstere under kongen eller den lokale herremand mod at få beskyttelse i tider med ufred. Til gengæld skulde bonden betale en fæsteafgift eller yde hoveri for herremanden. Brugsretten til en andel af landsbyens ressourcegrundlag blev opretholdt.

Markernes opdeling i vange eller  tægter, der blev dyrket efter et rotationsprincip, blev opretholdt, men i et utal af variationer, f.eks. alsædebrug, tovangbrug eller trevangsbrug. Særligt trevangsbruget, hvor de enkelte vange blev dyrket med hhv. vårsæd, vintersæd eller lå i brak som græsfælled, viste sig effektivt.

Med tiden voksede bøndernes hoveriforpligtigelser ligesom jordens udpining og landsbyernes organisering i dyrkningsfællesskaber blev et stigende problem. Stavnsbåndets løsning 1788 blev et symbolsk omdrejningspunkt for den lange række af reformer, der omkring 1800 betød landsbyernes udskiftning og udflytning som individuelt ejede familiebedrifter. Vange og åse blev afløst af større, regulære marker omgivet af stengærder og levende hegn. En lang række nye afgrøder blev taget ind: kløver, forskellige slags roer, kulturgræsser.

Fra ca. 1880 lægges dansk landbrug om fra fortrinsvis at være kornproducerende til husdyrbrug med vægt på svineproduktion og mælkeproduktion. I løbet af få år oprettes 1500 andelsmejerier og en lang række slagterier, foderstofforretninger og  andre andelsejede virksomheder. Antallet af  jordbrugsbedrifter siger voldsomt og topper o. 1960 med over 140.000 bedrifter.

Siden har udviklingen gået den modsatte vej med en stigende koncentration af bedrifter, øgning af markstørrelser, flere monokulturer på markerne.
Litteratur:

Det danske landbrugs historie. Bd. 1 – 4. Kbh 1988.

Av Søren Espersen

Lukket for kommentarer.