Beitemark

Beitemark


Beitemark i god hevd. Fosen, Leksvik i Nord-Trøndelag. Beites av sau og geit.
Foto: Sissel Rübberdt


SVERIGE: BETESMARK

Betesmark  är den mark som används till bete för betesdjur som nötkreatur, hästar, får och getter. I dag betar kanske de flesta djuren på gödslade åkermarksbeten med en mycket begränsad artsammansättning. Naturbetesmarker kan däremot vara mycket artrika med stor variation i vegetationstyper och livsmiljöer. När marken betas intensivt kan ingen art ta överhand utan många måste samsas på en liten yta. Kontinuiteten bidrar också till artrikedomen.

Under lång tid vallades betesdjuren på utmarken dvs marken utanför den odlade mark  som hade hägnats in (den sk inägomarken) för att hålla vilda o tama djur ute. Utmarken kunde vara skogsbeklädd eller mer eller mindre utan träd. I så gott som hela landet fanns olika typer av fäbodsystem där djuren flyttades kortare eller längre sträckor för att få gott bete under sommarmånaderna och höet på ängarna närmare gården kunde sparas till vinterfoder. Ängarna betades också efter slåttern. Sedan fanns mindre hagar för kalvar eller andra djur man behövde ha uppsikt över inom inägorna, nära bebyggelsen.

De mest värdefulla naturbetesmarkerna som är kvar i dag kan delas in efter sitt ursprung i utmarksbeten (tex ljunghedar, fälader, fäbodvallar och andra skogsbeten) eller hagar på inägomarken , oftast tidigare ängsmarker som omvandlats till hagmark när man började odla  foder till djuren på åkern. Exempel på variationen i marktyper är Ölands alvar och havsstrandängar på Västkusten och kan således bestå av de torraste hällmarker eller konstant våta marker. Markslaget har det gemensamt att det inte är påverkat av gödsling och att det betats under lång tid. De kultiverade betesmarkerna har däremot utsatts för olika markförbättrande åtgärder som insådd, enklare markberedning, dikning, kalkning eller gödsling.

Utmarksbetet avtog när skogen blev allt mer värdefull. Djuren släpptes i stället att beta på den mark som tidigare användes till slåtter och vinterfodret som tidigare togs från slåtterängen började odlas på åkern.

Läs mer:
Alexandersson.H. Ekstam, U. Forshed,N.1986. Stränder vid fågelsjöar. Om fuktängar, mader och vassar i odlingslandskapet. Naturvårdsverket och LTs förlag.

Arnborg, G. Carlsson, Å. Hagman, T 1986. Mulens marker. Förlag HG Arnborg.

Ekstam, U. Aronsson, M. Forshed, N. 1988. Ängar. Naturvårdsverket och LTs förlag.

Jordbruksverket.1992 Pehrsson, I. Bete och betesdjur.

Ljung, Thomas.  2011. Fäbodskogen som biologiskt kulturarv. Betade boreala skogars innehåll av historisk information och biologisk mångfald –en studie av fyra fäbodställen i Dalarna. CBM:s skriftserie 49. Centrum för biologisk mångfald.

Ängs- och betesmarksinventeringen, Metodik för inventering från och med 2016


NOREG: OPEN BEITEMARK

Open beitemark spenner frå naturbeite til overflatedyrka beite og kulturbeite. Skilnaden ligg fyrst og fremst i bruk av gjødsel.
Med overflatedyrka meinast det at ein berre har fjerna stein. Overflatedyrka beite blir gjerne middels til sterkt gjødsla. Med kulturbeite meinast anten overflatedyrka og tilsådd beitemark, eller fulldyrka beitemark.
Gjødsling, og somme stader bruk av ugrasmiddel, gjer sitt til at talet på artar er mykje lågare i overflatedyrka beitemark og kulturbeite enn i naturbeite.
Naturbeite er beitemark som ikkje blir pløgd, tilsådd eller sprøyta, og som er ugjødsla eller berre lett gjødsla. Naturbeite er vanlegvis artsrike. I motsetnad til i slåtteenga, er artane ujamt fordelte i terrenget. Dette heng saman med kva dei ulike dyreslaga beiter og ikkje, samt verknader av gjødsel og trakk. I tillegg kjem naturlege variasjonar i vekstforhold, t.d. når det gjeld fukt. Vanlegvis vil det også vera meir stein i eit gamalt naturbeite enn i ei gamal slåtteeng.
Vanlege artar i naturbeite er engkvein, gulaks, raudsvingel, kvitkløver, engsyre, ryllik, engsoleie (smørblom) og blåklokke. På middels fuktig mark finn ein gjerne mellom anna blåkoll og marikåpeartar. Sølvbunke er vanlegast ved fuktige forhold. Her finn ein ofte også mange blomar med namn som tyder på at dei lever fuktig, t.d. bekkeblom. Andre artar som trivst i fuktig beitemark er krypkvein, markrapp og fleire starrartar. På næringsfattig grunn, og gjerne i høgareliggjande strøk, kan finnskjegg dominere vegetasjonen.
Dei mest artsrike naturbeita ligg på baserikt jordsmonn. I høgareliggjande strøk er denne vegetasjonen gjerne prega av låge, rosettdannande urter og gras. Karakteristiske artar kan vera flekkmure, marinykkjelartar og orkidear. På kalkjord i låglandet finn ein artsrike beitemarker med vill-lin og blåfjør.
NB: Mange av dei artsrike naturbeita er tidlegare slåtteenger. Beiting endrar samansetjinga av artar. Preget av slåtteeng kan likevel vare ved, om beitetrykket ikkje er for høgt.
Litteratur / Meir å lesa:

Norderhaug, Ann et. al 1999. Skjøtselsboka for kulturlandskap og gamle norske kulturmarker, Landbruksforlaget.


FINLAND: BETESMARK

I forna tider betade husdjuren nästan uteslutande i skogen och delvis på naturängar. Den finska kytö-kon och den låga och sega finska hästen samt fåret klarade sig bra på denna naturresurs. Under svedjebruks-tiden övergavs odlingen av svedjerova, råg och korn efter några års odling och dessa områden övertogs av sly och gräsväxt som utmärkt väl användes som betesmarker. Svedjebruket avslutades i början på 1800-talet. Än idag kan man urskilja gamla svedjebruk-betesmarker som småningom övergick i björkskogar och efter det till relativt jämngamla granskogar.

Dagens betesmarker består dock inom landet av steniga lantbruksmarker som ej mera lämpar sig till modern odling av grödor. Speciellt i Savolax och nord-Karelen  är dessa betesmarker ett dominerande inslag i kulturlandskapet.


DANMARK: OVERDREV

I Danmark kaldes permanente græsningsområder med naturlig græs- og urtevækst i reglen for overdrev. Andre græsningsområder med naturlig plantevækst har i reglen været drevet gennem en kombination af høslet og afgræsning. Det gælder f.eks. mange strandenge, ferske enge og de bornholmske klippeløkker. Hederne var også permanente græsningsområder, men her var dværgbuskene dominerende.

Overdrev har eksisteret i Danmark siden de første agerbrugere gik over til kvægdrift. I reglen lå de uden for landsbyernes indmarker. Oftest var det tørre arealer eller stærk kuperede arealer, der ikke var egnede til opdyrkning De dannede tit overgangszoner mellem nabolandsbyerne. Populært sagt begyndte overdrevet dér, hvortil gødningen ikke længere rakte, eller hvor energi- og tidsforbrug forbundet med udkørslen ikke længere gjorde opdyrkning lønsom. Det var dog ikke usædvanligt, at mindre områder et år eller to blev opdyrket og besået med havre, rug eller boghvede.

Overdrev var i praksis ofte en slags ingenmandsland, der blev benyttet til ekstensiv afgræsning med ungkreaturer, stude, heste, får og geder. Dyreflokke fra tilgrænsende landsbyer blandede sig med hinanden, hvilket fik fatale følger i de perioder, hvor kvægpesten hærgede. I sådanne perioder voksede arealerne midlertidigt mere eller mindre til i skov og krat. Ofte var overgræsning et problem, selv om det i mange landsbyforordninger var fastlagt, hvor mange kreaturer, den enkelte gård måtte sende på overdrevsgræsning.

Overdrev var inden 1805 kendetegnet af spredt voksende træer og tornede buske, der mere eller mindre glidende gik over i egentlig skov. I 1805 indførtes Fredskovforordningen, hvorefter skovene blev hegnet ind og græsning forbudt inden for skovgærdet. Skellet mellem permanent græsningsområde og produktionsskov blev hermed skarpt og synligt i landskabet. Skovbrynet var opstået.

Med landbrugsreformerne omkring 1800 opløstes de fleste landsbysamfund, og mange gårde flyttede ud på overdrevsarealerne. De fleste arealer blev, i takt med at tilgangen til husdyrgødning og kunstgødning øgedes, opdyrket med korn eller kulturgræsser iblandet kløver og andre kvælstoffikserende planter eller tilplantet med skov. Alene tilførsel af gødning bevirker at overdrevsarealernes plantesammensætning ændres til fordel for de kraftigt voksende og konkurrencedygtige græsser.

Overdrevenes vegetation er præget af lang kontinuitet og lyskrævende planter, der tåler græsning. Planterne danner lave, krybende udløbere eller bladrosetter eller de stikker eller er ildesmagende. I dag er kun ca. 0,3% af landets areal dækket af overdrev. Alle overdrev over 2.500 m2er fredede og skal løbende vedligeholdes ved græsning. Det er ofte vanskeligt at skaffe husdyr nok til arealerne og især de blandede flokke, der var karakteristisk for de oprindelige overdrev. Mange overdrev er derfor under tilgroning af forskellige invasive arter som Stor nælde, Skræppe og lignende.
Litteratur:

Naturplejebogen. Skov- og Naturstyrelsen 1993.

http://www.naturstyrelsen.dk/NR/rdonlyres/DE4908CD-CCE8-41D7-B9C1-CD0E28D7BF49/0/Overdrev_beskyttet_naturtype.pdf. 1998.

Av Søren Espersen

Lukket for kommentarer.