Bygningsarv

Bygningsarv


Petäjävesi Kyrka. Foto: Tapio Heikkilä


SVERIGE: BYGGNADSARV

Bondgårdarnas placering i landskapet avgörs framförallt av var den odlingsbara jorden finns. Högsta kustlinjen bildar en gräns för hur de lösa jordlagren påverkades i samband med istiden och alltså var man hittar den odlingsbara jorden. Läge för högsta kustlinjen är den nivå dit havet eller något av Östersjöns insjöstadier nådde som högst under eller efter senaste istid.  Andra faktorer som spelar in för var man väljer att bygga sin gård är klimat och tillgång till vatten. Eftersom förutsättningarna varierar från region till region varierar också sättet att anpassa bebyggelsen till dessa förutsättningar.

I de centrala åkerbruksområdena utvecklades troligen under yngre järnålder och tidig medeltid den agrara bebyggelsen till byar. Dessa bysamhällen kom att bestå i sina huvuddrag fram till slutet av 1700-talet. Med by menar man två eller flera skattlagda enheter med ett avgränsat område där alla har sina ägor enskilt, samfällt eller i ägoblandning. Inom byn fattades beslut gemensamt rörande tex hägnader och vägar. Förutom byar fanns också ensamgårdar (ex Gotland).

Efter hur gårdarna i en by är placerade kan man urskilja: platsbyar ( ex Västergötland) där gårdarna är grupperade runt en samfälld öppen plats. Klungbyar ( ex Skåne) där gårdarna är byggda i en eller flera oregelbundna och terränganpassade grupper, radbyar (ex Västergötland) där gårdarna ligger utefter vägar, terrasser eller älvvallar och geometriskt reglerade byar ( ex Öland)som ofta har formen av en enkel eller dubbel radby.

Vanligtvis hade de olika gårdarna fram till 1700-talet sina åkerstycken fördelade på de olika åkrarna i en ägoblandning. En dramatisk förändring av landskapet skedde under 1700-talet och 1800-talet då man genom fler olika skiftesreformer ville effektivisera jordbruket. Gårdarnas spridda åkerstycken skulle samlad då till större åkerarealer.  Efter stadgan om Laga skiftet 1827, som innebar att både inägomark och utmark skiftades flyttade många gårdar ut från den gemensamma byplatsen till sina nya marker.

En bondgård bestod av många hus med olika funktioner. Gården hade en stuga (bostadshus), stall, fähus, lada, loge, bodar och vagnslider. I anslutning till bytomten kunde finnas kålgårdar som motsvarar dagens köksträdgårdar. Gårdens hus delades upp i två grupper där boningshus och bodar tillhör mangården och ladugård, stall och andra ekonomibyggnader hörde till fägården.

Det fanns några gårdsformer som var typiska för olika delar av Sverige. Den nordsvenska gården består av många hus, byggda var och en för sitt ändamål placerade kring en fyrkantig innergård. I Mälardalen fanns den centralsvenska gården som var byggd i en rektangulär form där mangården skiljdes från fägården med ett stall eller bodar. Den götiska gårdsformen skiljer sig från den centralsvenska genom att en hägnad utgör gränsen mellan mangård och fägård. Denna gårdstyp fanns i östra delarna av Götaland och Svealand. Den sydsvenska gården  i Skåne och Halland  kännetecknas av fyra huslängor runt en sluten gård.

Byggnadsmaterialet i husen var beroende av vilka material som fanns att tillgå. Den äldre bebyggelsen  i Mellan- och Nordsverige var ofta uppförd av barrskogstimmer med knuttimringsteknik. Boningshuset hade torvtak och ekonomibyggnader halm eller vasstak. I Sydsverige där skogarna dominerades av lövträd byggdes husen med skiftesverksteknik och i Skåne och Halland med få skogar byggdes korsvirkeshus.

Ny teknik och förbättrade transportmöjligheter förändrade byggnadsmaterialet. Från senare delen av 1800-talets började hus byggas av brädor och plank med tegeltak. Tillgången på sågat virke blev då stor genom de nya ångsågarna och järnvägen byggdes ut. Den röda stugan med vita fönsterfoder och knutar som är vanlig idag har sitt ursprung från den tiden.

Överloppsbyggnader är byggnader som tillhör tidigare markanvändning och försörjningssystem, men saknar användning idag. Bevarande av dessa byggnader är viktiga för att förstå tidigare hushållningsförutsättningar och kulturlandskapets historia. Några exempel på överloppsbyggnader är torkhus, smedjor, logar, sommarladugårdar och ängslador.

Torkhus hade en eldstad men saknar skorsten. Husen användes för olika ändamål. Lin torkades innan det bråkades, säd som torkats gick lättare att tröska. Torkhuset användes också till att torka eller röka malt, fläsk, kött, korv och fisk. Smedjor fanns för husbehovssmide som till exempel reparation av redskap.

För tröskning av säd användes logar. Inuti logen fanns ett trägolv som användes vid slagtröskning. Vid sidan av tröskgolvet fanns det förvaringsutrymmen för sädeskärvarna. Logarna kunde se olika ut beroende på vilken tröskteknik som användes.

Sommarladugårdar låg på gränsen mellan inägorna och utmarken. Den var till för korna som betade i skogen och kom hem till kvällen för mjölkning. De var vanliga i Norrland.

Vid ängarna hade man ängslador för att förvara hö som sedan forslades hem till gården på vintern. Många lador fanns i Norrland där det var långt från gården till slåttermarkerna på utmarken.


Läs mer:
Adolfsson, Äijä ; 2001; Kulturminnen i odlingslandskapet; Riksantikvarieämbetet, Stockholm

Ekeland, Gustafson, Lundell; 1999; Ladornas land; Jordbruksverket, broschyr

Höök Patriksson, K (red.). 1998. Skötselhandbok för gårdagens natur – och kulturvärden. Jordbruksverket.

Lange, Myrdal (red); 1995; Jordbrukets byggnader; Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 29 1995

Larsson, Morell, Myrdal (Red); 1997; Agrarhistoria; LTs förlag Stockholm


NORGE: BYGNINGSKULTUR OG TUNFORMER

Det er store geografiske skilnader innanfor byggeskikk og tunformer. Type bygningar, storleik og innbyrdes plassering varierer frå fjord til fjell, mellom flatbygder og dalstrok og innanfor samisk tradisjon. Eit tradisjonelt gardstun er for det meste samansett av eitt eller to våningshus, eldhus, bur, stall, ulike typar fjøs og låve. Badstuge (for tørking av korn m.m.) og smie er gjerne trekt litt unna resten av husa på garden, av omsyn til brannfare. I tillegg til husa på garden fins ei rekke bygningstypar knytt til seter og utmark. Også her er det lokale variasjonar. Langs kysten og ved innlandssøjar og vatn er naust og fiskebuer på same måte viktige element i kulturlandskapet. Og langs elvene ber kvernhus, eller restar av desse, vitne om andre tider.

Når det gjeld tunformer, er det i Noreg tale om fem-seks hovudtypar. Dei speglar ulike epokar, i tillegg til at det er regionale skilnader. Det er ikkje alltid like lett  finne ut kva som er den tradisjonelle tunforma i ei bygd. Ein kan gjerne samanlikne med hovudformene som nemnast her, men ofte vil ein også finne andre kombinasjonar og unntak frå regelen.

I rekkjetunet ligg innhusa (vningshus, eldhus og bur) og uthusa (stall, fjøs og låve) i kvar sine rekkjer. Dette blir rekna som ei særs gamal tunform. Somme meiner den har røter tilbake i jarnalderen, da innhus og uthus blei bygde saman i kvar sine langhus.

Klyngjetun er tun der husa til fleire familiar er sett tett i saman og jordbrukslandet rundt er delt i små teigar. Dette var ei praktisk løysing på stader der ein kunne spare jord ved å samle husa på berggrunn eller skraplendt jord, eller der ein hadde attåtnæringar som gjorde at ein var mindre avhengige av eit stort jordbruksland kvar seg. Denne tunforma er fyrst og fremst å finne på Vestlandet og i Nord-Noreg. Havråtunet på Osterøy (Hordaland) er eit godt døme frå kysten. I innlandet blir Bygdi i Flatdal (Seljord i Telemark) rekna som Noregs einaste landsby. Dette klyngjetunet har sitt opphav i ein flomutsett dalbotn og bratte lier på alle kantar.

Mot slutten av 1700-talet utvikla det seg eit nytt byggemønster på gardane, i fyrste omgang på Austlandet. Ein fekk færre og større bygningar samla kring eit firkanta tun. Dette er dei såkalla firkanttuna. I Trøndelag fekk ein på same tid dei lukka firkanttuna, der dei lange trønderlånene spela ei viktig rolle. Lukka firkanttun er elles meir vanleg i Sverige og Danmark.

I renessansetida kom skiljet mellom tungard og nautgard, eller inntun og uttun. Reinsemd og representasjon kom i fokus. Stallen var bindeleddet mellom inntun og uttun, av praktiske grunnar med tanke på arbeid og frakt, men også fordi hesten stod nærmare folk enn dei andre dyra på garden. Denne to-tunlysinga er i dag særleg utbreidd i Gudbrandsdalen.

Langs kysten i nord har ein sjøtun, der våningshus og uthus er lagt ovanfor naust og bryggje. På Finnskogen har ein restar av meir tilfeldige tunskipnader, noko som truleg har samanheng med svedjebruket.

Det har frå gamle tider vore eit samspel mellom reinsamar og fastbuande, både sjøsamar og nordmenn. Mellom anna hadde ofte reinsamane stabbur på gardane til dei bufaste, mot at dei fekk reinskjøt og/eller at samane hadde nokre rein for dei fastbuande.

Generelt kan ein seia at talet bygningar på garden, på setra og i utmarka har gått drastisk ned dei siste hundre åra. Mange hus har mista sine opphavlege funksjonar, og står til nedfalls. Utfordringa ligg i å finne ny bruk for dei, og setja dei stand på ein slik måte at dei framleis får ha sine spesielle særpreg.

Ved ivaretaking av kulturlandskap er det viktig å ta utgangspunkt i den lokale byggeskikken. Det handlar både om å ta vare på kulturhistorie og kva som er materialmessig og estetisk gode løysingar.  Ombygging av uthus til opphaldsføremål kan i denne samanheng by på ein del problemstillingar. Det same gjeld integrering av nye våningshus og større driftsbygningar i gamle tun. Dette er den offentlege forvaltinga stadig meir obs på, og det finnast nokre stader rådgjevingstenester knytt til Fylkesmannens landbruksavdeling på dette.


FINLAND: BYGGNINGSARV

Efter andra världskriget evakuerades ca 400.000 karelare till nuvarande Finland.  I Finlands  uppbyggningsskede efter kriget blev dessa karelare till stor del integrerade i lantbrukssamhället. Nya gårdar anlades i stor hast varvid man tyvärr var tvungen att använda sig av en likriktad och av staten  fastställd arkitektur som skapades för ändamålet. Denna period har därför lagt sin stämpel på stora delar av det lantliga kulturarvet på ett  ganska likriktande och ointressant sätt.

Man finner naturligtvis även äldre värdefull lantligt byggnadsarv där stilen är karakteristisk för tidsåldern. Äldre lantligt byggnadsarv härstammar från 1700- och 1800-talen. Allt är byggt av trä, vanligen stockhus. Finare hus är beklädda med bred (10-15 cm) tvärpanel. Husfärgen är i allmänhet rödmylla med husknutar och fönstergavlar i grått eller grönt.


DANMARK: BYGNINGSARV

Gårdenes og bebyggelsernes form og placering i landskabet har gennem tiden været bestemt af jordens kvalitet og den på tiden fremherskende landbrugsteknologi, først og fremmest muligheden for at bearbejde jorden, gødningsmulighederne samt mulighederne for at dræne, afvande og inddige.

Generelt er Danmark delt mellem på den ene side den sydvestlige del vest for israndslinjen hvor jorderne var udsat for udvaskning og erosion under sidste istid. Her dannedes store smeltevandssletter med lette jorder. På den anden side har vi resten af landet, hvor de fede morænejorder dominerer. Kun på Bornholm finder vi områder, hvor grundfjeldet ligger højt. Billedet bliver mere kompliceret, når man ser på jordkvaliteten inden for områderne. I vest er der store områder med ganske frugtbare jorder på de såkaldte bakkeøer, mens store områder i øst er præget af grusaflejringer.

Yngre stenalders bønder valgte først og fremmest de lettere jorder til deres agerbrug, eftersom de var bedre egnede til bearbejdning med datidens plov: arden. I øvrigt ændredes vægten i stenalderens landbrug ganske hurtigt fra agerbrug til kvægbrug. Bebyggelserne var relativt små og bestod ofte af langhuse, der formentlig dannede hjemsted for en form for storfamilie.

I bronzealderen sker der som følge af befolkningstilvæksten en landbrugsmæssig ekspension med et større pres på jorden og udpining  til følge. Bønderne tvinges til at dyrke jorden mere permanent ped tilførsel af gødning. Husene bliver mindre og landsbylignende bebyggelser opstår.

Gennem jernalderen udvikles landsbyerne henimod den struktur, de får i middelalderen. Husene blev med regelmæssige mellemrum flyttet rundt inden for landbyens territorium indtil kirkebyggerierne fra 1100-talle betød at størstedelen lå fast.

Landsbyens eller bebyggelsens form og placering var i reglen tilpasset terrænet og landskabsudnyttelsen. Landsbyen område skulle være veldrænet og vejene mellem landsbyerne følger ofte vandskellene. Den skulle ligge centralt i forhold til ressurcegrundlaget. Ofte finde vi landsbyerne liggende på kanten af gamle kystskrænter eller ådale med de lavere liggende græsnings- og høslætområder foran byen og det højere liggende agerland bagved. Denne landsbytype kaldes ofte terrænbyer.

I de sønderjyske marskegne blev gårdene opført på forhøjede byggegrunde, værfter, som beskyttelse mod stormfloder. Her var hø den vigtigste ressource og tagkonstruktionen blev derfor tilpasset, så den kunne rumme stor hømængder. I de danske områder var de fleste gårde enkeltliggende men de kunne også danne værftslandsbyer.

Ofte følger bebyggelserne vejforløb og danner slyngede vejbyer. Hvor flere byer mødes opstod ofte vejklyngebyer.

Det, vi normalt forbinder med begrebet landsby er fortebyen, hvor bebyggelsen er reguleret omkring en central åben plads, forten. Til hver gård hørte et indhegnet areal, toften, med kålgården eller køkkenhaven. Toften kunne udnyttes på ren individuel basis, mens resten af landsbyens jorder blev anvendt i fællesskab.

Jernalderens gård var i reglen et treskibet langhus med stalden i den østlige ende. I slutningen af 1000-tallet skilles stalden ud fra stuehuset og hen gennem 14 – 1500-tallet udvikles den firlængede gård, den ”danske bondegård”. Der sker samtidig et materialeskift fra træ til bindingsværk som følge af den stadige rovdrift på skovene. De store egnsvariationer i bindingsværkets udformning og mængde kan også tilskrives den mængde træ, der var til rådighed.

Med de store landbrugsreformer omkring 1800 udskiftes jorden og gårdene flyttes i reglen ud af landsbyen. Selve gårdanlægget beholder dog i reglen sin form. Bindingsværket var datidens modulbyggeri. Det kunne uden videre skilles ad og flyttes. På samme tid blev det mere almindeligt at brænde mursten lokalt. Bindingsværkets tavl blev derfor ofte udfyldt med brændte sten, der senere kom til helt at afløse bindingsværket i den grundmurede, firlængede gård. Tegltaget afløste samtidig stråtaget.

Gårdens grundform og funktionsopdeling holder sig stort set uændret til o. 1970, hvor koncentrationen i ejendomsstørrelsen og den specialiserede storproduktion medfører anlæg af af store stalde og ladebygninger uden for den firlængede gård, der i dag ofte fremstår som et appendiks til selve produktionsanægget.

Litteratur:

Peter Dragsbo og Helle Ravn: Jeg en gård mig bygge vil – der skal være have til.

Vivian Etting (red.):  På opdagelse i kulturlandskabet. København 1995.

Erland Porsmose: Danske Landsbyer. Gyldendal 2008.
Links:

http://www.kulturarv.dk/fredede-bygninger/:

Kulturarvsstyrelsen har ansvaret for Danmarks ca. 9.000 fredede bygninger. Kulturstyrelsen udgiver hvert år en liste over årets bedste fredninger og istandsættelser. Desuden har Kulturarvsstyrelsen en database over alle fredede bygninger: https://www.kulturarv.dk/fbb/index.htm.

http://www.bygningskultur.dk/.

Bygningskultur Danmark er paraplyorganisation for 31 foreninger, brancher, fonde og institutioner, der arbejder med bevaring og udvikling af den danske bygningskultur.

Lukket for kommentarer.