Gjerder

Gjerder


Steingard, kyllt tre og hestar. Hjartdal, Telemark. Foto: Ingvill M.B.Garnås


SVERIGE: TRÄGÄRDESGÅRDAR

Ett av de mest iögonfallande inslagen i ett äldre odlingslandskap för en modern betraktare är mängden trägärdesgårdar. De markerade gränsen mellan inägomark och utmark, delade olika åkergärden och ängsmarker åt. Åkergärdena var ofta hägnade så att det bildades en fägata mellan dem där djuren gick morgon och kväll  från fähuset till bete på utmarken. Gärdsgårdarna var till för att hålla boskap och vilda djur borta från åkerns säd och ängarnas gräs. Trägärdesgårdar användes över hela Sverige.

I slättbygderna med lite skog kunde exempelvis olika typer av jord och risvallar användas som hägnader och i områden med mycket sten blev stengärdesgården vanlig. Trägärdesgårdar eller som de också kallas hankgärdesgårdar (eg en gärdesgårdskonstruktion där man hängde upp det liggande virket i hankar, tillskillnad från att binda fast dem, se beskrivning nedan) har troligen funnits sedan järnålder, men tydliga belägg saknas.  Men de omnämns i landskapslagarna från tidig medeltid där det finns bestämmelser om hankgärdesgårdar.

Grundkonstruktionen var lika över hela Sverige med regionala varianter. Långa slanor (gärdsel) läggs lutande mellan störpar på ca en meters avstånd från varandra. Konstruktionen binds ihop av tre vidjor på varje störpar. Vidjorna tillverkades av grangrenar. Ett ursprungligare sätt att binda ihop gärdesgården var att tillverka ringar av vidjor, hankar, som träddes över störparen. Gran var ett vanligt material till gärdslen. Störarna gjordes av gran eller juniper. Man brukar säga att en trägärdesgård inte behövde underhållas de 10 första åren, därefter var man tvungen att reparera den allt eftersom den föll ihop. Efter 30 år måste man bygga om den.

Alla byns gårdar hade ett gemensamt ansvar för att byns gärdesgårdar var hela och fungerade. Det var av högsta vikt att djuren inte kunde komma in från skogen genom ett hål i gärdesgården. Stora skador kunde då fås på den växande grödan på åkrar, ängar och i kålgårdarna. Därför var det noggrann syn av hägnaderna på våren innan grödorna började växa och det var dags att släppa ut djuren på bete i skogen. Varje gård hade en bestämd sträcka att ansvara för. Fungerade inte hägnadssystemet kunde det betyda att hela byns försörjning stod på spel.

Den totala längden på trägärdesgårdarna som tillhörde en by kan bli stor. Ett exempel från år 1811 är Väsby by i Sollentuna som ligger nära Stockholm. Byn bestod av två gårdar som hade 20 km trägärdesgård. Genom samarbete med grannbyar blev det 13 km trägärdesgård som Väsby skulle underhålla.

Arbetsinsatsen för att hålla trägärdesgårdarna i ordning var stor. Ett arbetslag för att bygga gärdesgård bestod ofta av tre personer. En gick först och satte upp störparen som gärdslen skulle ligga emellan, en person lade i gärdslen och band ihop gärdsgården. Den tredje i arbetslaget var ofta en yngre person som värmde vidjorna över öppen eld för att de skulle kunna vridas vid bindningen. Arbetslaget kunde binda upp till 50 meter på en arbetsdag. Därtill kommer allt arbete med att ta fram gärdsel och vidjor från skogen.

För att förstå hur de äldre odlingslandskapen fungerade utgör hägnaderna en viktig markör . Särskilt gränsen mellan inägo och utmark är viktig och på många håll har den gränsen rötter i medeltiden.

När man idag bygger gärdesgårdar i kulturlandskapet bör man placera dem i ett läge som är historiskt korrekt enligt gamla kartor. Utseendet bör också följa lokal tradition.

Läs mer:
Adolfsson, Äijä (red); 2001; Kulturminnen i odlingslandskapet; Riksantikvarieämbetet, Stockholm

Hagander Sten; 1995; Gärsgår´n i vårt landskap; Förlag Utbildningsgruppen Grödinge

Kardell Örjan; 2004; Hägnadernas roll för jordbruket och byalaget 1640-1900; Stockholm

Skogs- och lantbrukshistoriska meddelanden nr 31; Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien. Avhandling

Myrdal; 1979; Hägnadernas historia; Ur Landskap och livsform, Aronsson (Red.); Bygd och Natur Årsbok 1979; Riksförbundet för Hembygdsvård



NOREG: GJERDE, GEIL OG TRÅ

Lokale gjerdetradisjonar er ein viktig del av kulturlandskapet. Det fins ei rekkje ulike gjerdetypar og variantar over same tema. Mange gjerdetypar er gått ut av bruk. Kva type gjerder som har vore brukt, har vore avhengig av materialtilgang og kva som har vore føremålet med gjerdinga. I tillegg har ein hatt ei utvikling over tid, der ny reiskap har ført til nye moglegheiter.

Dei vanlegaste gjerdetypane som har vore i bruk er steingard, skigard (hafell), raigjerde (enkle opne gjerde av liggjande, kvista småtre), bordgard (enkle gjerde med liggande bord i to eller tre høgder, også på toppen av steingardar), risgard (oppreist flettverk av einer) og stakitt. Det fins fleire dialektord for dei ulike gjerdetypane enn det som kjem fram her, men framstillinga er heller ikkje meint å vera uttømande.

Steingardar har også vore brukt til å lage geilar (gutu) for å føre buskapen utanom åker og eng, og til “tråer”, dvs. innretningar for samlingar av dyr, mellom anna i samband med buferder på veg til fjellet.

Ein steingard ligg kring braut og voll
her ligg det stein på stein
Eit tagalt bod om slitarhand
som rudde åkeren rein

(Frå visa “Barndomsheimen” av Åste Nisi, Gransherad, Telemark)


FINLAND: GÄRDSGÅRDAR

I det stenrika finska sjödistriktet har odlingsmark genom tiderna röjts genom att avlägsna stenar. Dessa har bildat gränser mellan åkrar och ägor. I Savolax är dessa gärdsgårdar mycket vanliga och bildar ett väsentligt drag i kulturlandskapet.

Där sten inte förekommit har gärdsgårdarna i tiderna byggts av trädslanor, närmast av gran och tall. Man har i nutiden på flera orter rehabiliterat dessa gamla gärdsgårdar, men deras funktion är idag närmast av museal betydelse.


DANMARK: GÆRDER OG HEGN

Spor af gærder og hegn er fundet allerede i bondestenalderens bebyggelser, hvor de formentlig har haft til formål at holde husdyrene på afstand af husene eller holde dem samlet om natten, så gødningen kunne indsamles og anvendes på markerne. I bronzealderens og jernalderens bebyggelser udgør gærder og hegn et næsten uoverskueligt virvar i arkæologernes udgravninger.

De oprindelige hegnstyper bestod i reglen af et flettet gærde, der stod på en lav jordvold, et dige. Diget kunne enten være opkastet jord, græstørv eller lyngtørv eller blot sand. Hegningsmaterialet kom især fra pile-, hassel- og elmetræer samt tjørn og forskellige frugttræer, der regelmæssige blev stynet eller stævnet til formålet. De træer, der leverede hegningsmaterialet, stod oprindeligt ved digets fod. Senere, i forbindelse med udskiftningen, blev træerne flyttet op på diget, hvor de ikke optog dyrkningsjord.

Var der træer på digets top kunne hegnet udvikle sig til et levende hegn, hvor især hvidtjørn var effektiv til at holde kreaturerne ude fra de  dyrkede marker. Mange levende hegn er dog tilsyneladende betydeligt ældre end udskiftningstiden.

Hegningsmaterialet havde ikke nogen lang levetid, så der blev anvendt ganske mange træer og store arealer til hegning. Alene på Fyn har man beregnet, at 3% af arealet blev anvendt til hegnsmateriale. Træerne leverede ikke bare materiale til hegning. Når hegnsmaterialet ikke kunne anvendes længere, var det et kærkomment brændsel i køkkenet. Især tjørneved var efterspurgt, når der skulle tændes op i bageovnen. Nødder og andre frugter indgik i husholdningen eller blev solgt.

I egne, hvor der var mange sten i jorden, var stengærdet det typiske hegn. Det kunne være enkeltstående gærder, kniplingsgærder, hvor enkeltliggende sten stables oven på hinanden. Det kunne også være stendiger, hvor opstablede sten udgør den ene side, mens den anden udgøres af en opkastet jordvold. Stendiger var almindelige omkring herregårdsjorderne og omkring de skove, der efter skovloven 1805 skulle tilplantes og beskyttes som fredsskov. Dobbelte stendiger med stenfyld er sjældne i Danmark og findes stort set kun omkring kirkegårde. Dobbelte stendiger med jordfyld forekommer.

I sjældne tilfælde kunne digerne være lavet af ålegræs, som det ses i Æbeltoft. Her var formålet at beskytte byen mod oversvømmelser.

Gærderne skulle skille ”horn fra korn”. Vedligeholdelse af landsbyens gærder var derfor nøje reguleret i de gamle landsbyvedtægter. Der var bl.a. regler for, hvornår de afhøstede kornmarker måtte overgives til køernes frie græsning. Så ”opgav man ævret”.

Omkring 1880 blev hegnstråden indført. 1915 – 20 kom pigtråden og siden de elektriske hegn. Med mekaniseringen efter krigen og sammenlægningen af de mange små marker gik det hårdt ud over stengærder, jorddiger og levende hegn.

I dag er de fleste sten- og jorddiger fredet.
Litteratur:

Vivian Etting (red.):  På opdagelse i kulturlandskabet. København 1995.

Naturplejebogen. Miljøministeriet. 1993

Eiler Worsøe: Stævningeskovene, 1979.

Det danske landbrugs historie. København 1988.
Links:

http://www.naturstyrelsen.dk/Udgivelser/Aarstal/2001/Vejledning.htm Naturstyrelsens vejledning om beskyttede sten- og jorddiger.

http://www.kulturstyrelsen.dk/soegning/?q=stendiger&x=9&y=10  Kulturstyrelsens indgang til vejledninger omkring sten- og jorddiger.

Lukket for kommentarer.