Löväng

Løvtekt


Lauvingslia. Foto: Gunhild Geirsta


LÖVTÄKT I SVERIGE

Lövfoder till husdjuren har genom tiderna varit ett viktigt komplement till hö när de stod inne under vintern. Får och getter fick mycket löv, ibland var det det enda de fick. Korna kunde få en tredjedel löv som foder, hästarna en mindre andel.

Lövtäkt har förekommit i hela Sverige, men det finns vissa regionala skillnader. Den vanligaste metoden för lövtäkt var att skära kvistar och binda dem till kärvar, men man kunde också repa eller plocka löv. I Skåne förekom stubbskottsbruk. Hela trädet fälldes och man tog vara på de skott som kom upp från stubben. I resten av Götaland och Svealand var det mer vanligt att ha speciella lövtäktsträd där lövtäkten skedde på två till tre meters höjd. I Norrland höggs hela träd ned och lövet togs tillvara.

Man tog tillvara på löv från de träd som stod till buds. Löv från ask, lind och alm gav det bästa fodret, dessa träd tål också hamlingen bra. Björk, asp och al var också träd som användes till lövtäkt. Lindarna gav förutom löv även bast som användes för att göra rep.

Lövtäkten, eller som det också kallas hamlingen, kunde i korthet gå till så att man först topphögg ett ungt träd på två till tre meters höjd. Efter några år hade det vuxit ut en mängd skott i toppen på trädet. På sensommaren högg man ner dessa skott och gjorde kärvar av kvistarna med löven kvar. Kärvarna torkades och sparades till foder under vintern. Trädet fick bilda nya skott som fick växa till sig under några år innan det var dags att hamla trädet igen. En annan metod för lövtäkt var att bara ta tillvara löven.

Det var noga med att lövet fick torka ordentligt eftersom fuktiga löv lätt möglar och blir förstörda. Lövet kunde torkas i lador, torkhus eller på hässjor.

I augusti efter slåttern var det tid för lövtäkt. Arbetsfördelningen var att männen högg ner grenarna från träden och kvinnor och barn delade upp riset i lämplig storlek och band kärvarna.

Antalet kärvar som gården behövde var stort. Varje får behövde två kärvar varje dag under vinterperioden. En gård behövde därför många träd som hamlades för att få fram de lövkärvar som behövdes. Landskapet präglades stort av mängden hamlade träd. Lövtäkt bedrevs i äldre tider på lämpliga platser över hela gårdens och byns ägor, både i inägorna och på utmarken.

Bonden fick med hjälp av de hamlade träden foderproduktion på två nivåer. Träden gav lövfoder och på marken under växte gräs till hö eller bete. De hamlade träden var en näringsresurs till markens gräs. När träden hamlades minskade trädens volym. Hela rotsystemet behövdes då inte för att försörja trädet. Överskottet av rötter förmultnade och näring frigjordes så att gräset växte bättre.

Lövets fodervärde var bra, jämförbart med ängshö. Nackdelen var att det krävde en stor arbetsinsats vid hamlingen och hantering av lövkärvar vid torkningen. Arbetet var också farligt. Risken för att falla ned från träden var stor vid arbetet på flera meters höjd.

När höproduktionen flyttade till åkern från ängen under senare delen av 1800-talet blev det så mycket hö att lövfoder inte längre behövdes. Man slutade hamla träden och många höggs ner  – idag finns det inte många grova äldre hamlade träd kvar.

De hamlade träden är intressanta ur både biologisk och kulturhistorisk synvinkel. De är många gånger de äldsta träden i landskapet och ger ibland en flerhundraårig kontinuitet som miljö för växter och djur. Hamlingen gjorde att träden blev grova, förmultnade inuti och blev ihåliga. Hamlingsträden gynnar hålhäckande och insektsätande fåglar, fladdermöss, vildbin, insekter, lavar och mossor

Läs mer:
Adolfsson, Äijä ; 2001; Kulturminnen i odlingslandskapet; Riksantikvarieämbetet, Stockholm

Aronsson, Karlsson, Slotte; 2001; Hamling och Lövtäkt; Jordbruksverket

Hultengren; 1998; Träd i odlingslandskapet; Jordbruksverket

Höök Patriksson, K (red.). 1998. Skötselhandbok för gårdagens natur – och kulturvärden. Jordbruksverket.

Slotte; 2000; Lövtäkt i Sverige och på Åland; Uppsala

Traditionsbärarna – sammanställning av kunskap om hamlade träd och lövtäkt inom Östra Vätterbranterna; meddelande nr 2007:26; Länsstyrelsen Jönköpings län

NORGE: LAUVINGSTRÆR – BETYDNINGSFULLE OG LEVENDE KULTURMINNER

I Norge har man mange steder lange tradisjoner for høsting av løv eller ris (greiner med knopp) som vinterfôr til husdyra. Nest etter fôrhøsting fra alle slåttemarkene- og myrene, var det tillegget av løvfôr som gjorde det mulig å holde dyretallet oppe om vinteren. Løvfôret kunne utgjøre 20-30% av vinterfôret, noen steder mer. I dårlige høyår måtte man høste desto mer løv. Løvet og høyet utfylte altså hverandre som vinterfôr.

Treslag
Hvilke treslag som ble og blir brukt til lauving, varierer med hva som er tilgjengelig. Alm, ask og lind har tradisjonelt blitt regnet for å ha størst næringsverdi, med alm i en særstilling. Dette har vist seg å stemme bra med vitenskapelige studier. Rogn, selje og osp blir regnet som noe bedre enn bjørk, men man har brukt det man har hatt tilgang på. Bjørka er mest utbredt og dermed mest brukt. I tillegg har or, lønn og eik har også blitt brukt til lauving.

De som fortsatt lauver, gjør det naturligvis for å opprettholde tradisjonen, men også fordi løvet er appetittvekkende «medisinfôr» rikt på mineraler og sporstoff. «Ein lauvkjerv om dagen held dyrlegen av garden» er et gammelt munnhell.

Den aller eldste høstingsformen
Det å høste løv eller ris blir regnet for å være eldre enn høyberging. Man trengte ikke særlig utviklet redskap til denne formen for fôrsanking. I Norge er det funnet tegn på høsting av alm så tidlig som 2000 år f.Kr. I jernalderen (500 f.Kr. – 1030 e.Kr.) fikk man bedre redskaper, og omfanget økte både av slått og av høsting av løv og ris.

Stubbelauving og lauvingstrær
I høyereliggende strøk har man stort sett kappet unge løvtrær eller renninger ved basis (stubbelauving), mens man i lavlandet har spesielt formede lauvingstrær, også kalt styvingstrær. Mange steder finner man begge formene for løvhøsting. På lauvingstrærne blir stammen og hovedgreinene kappet, og skuddene som vokser ut igjen fra barken rundt kappflatene, blir høstet med mellomrom på 3-5 år. De mest kjente begrepene for dette er å styve eller å kylle treet.  Greinene blir kappet i passe lengder og samlet i kjerv (bunter) som blir bundet sammen med myke greiner, eller bast som blir flekket av greinene (alm). Kjervene blir tørket på høykant på låven og lagt ned og stablet en dag det er litt fuktig vær.

Tidspunkt og lagring
Lauving foregikk gjerne før og/eller etter slåtten, dvs. i juni/ begynnelsen av juli eller i august. Løv fra innmark og utmark i nærheten av gårdene ble lagret på låven, mens løv fra utmarka blant annet ble lagret i stakker under kvista granlegger og kjørt hjem med slede om vinteren. Det har også vært vanlig bare å rispe løv, dvs. dra løvet av greinene de årene man ikke lauvet. I noen områder har man også, eller bare, sanket inn ris, dvs. greiner med knopp, i vårknipa.

Hva skjer med treet?
Etter lauvinga får treet en fysiologisk motreaksjon. Det overflødige rotnettet råtner bort og tilfører næring til jorda. Rundt kappstedene kommer det tett i tett med nye skudd. Løvet blir i tillegg større først året etter lauving. Til tross for den frodige løvprakten ser trærne raskt «gamle» ut, men de blir også gjerne minst dobbelt så gamle som urørte trær. Noen kan bli flere hundre år gamle.

Trær som blir styvet, får et spesielt utseende med tykke stammer, krokete «armer» og små og tette kroner. Flere kunstnere, bl.a. Nicolai Astrup, har latt seg inspirere av de spesielle kroppene til slike trær.

Biologisk mangfold
Variasjonen i levende og død ved og vekslingen i lys- og skyggeforhold gjør at det er et rikt biologisk mangfold knyttet nettopp til disse trærne. Mange sjeldne og utrydningstruede sopp-, lav- og mosearter, insekter, fugler (f.eks. hakkespetter), flaggermus og gnagere holder til der.

FINLAND: LÖVTÄKT

Samtidigt med skogsbetesmarker och ängar idkades till mitten på 1800-talet lövtäkt, speciellt på Åland och   Åbolands skärgård. Man använde sig av ädellövskogen, speciellt av lind, och ask som har förmågan till ny skottskjutning efter ingreppet. Men även björk, vide och al har inom landet blivit utnyttjat till lövtäkt.

Numera strävar man till att rehabilitera vissa gamla lövtäkter på Åland och närliggande Åboland för att sålunda bevara gamla kulturlandskap. Någon större betydelse i djurfodersammanhang har ingreppen dock inte i nutiden.


DANMARK: LØVTÆGT

Løvtægt har ikke været almindelig i Danmark i historisk tid. Pollendiagrammer tyder imidlertid på, at det var udbredt allerede i den første del af bondestenalderen fra ca. 4000 f. kr. og nogle hundrede år frem. Man dyrkede enkorn og emmer på svedjer i skoven. Kvæget blev holdt hegnet eller bundet og fodret med bl.a. løv af elm, ask og lind.

Høslet-leen blev introduceret ved jernalderens begyndelse. Det er også på dette tidspunkt engene bliver almindelige. Indtil da har løvtægt og løvfodring givetvis haft betydning. I en række middelalderkirker, bl.a. i Elmelunde kirke på Møn, finder vi kalkmalerier, der tilsyneladende viser personer i færd med at skære løv. Det senest daterede er fra 1520.

Vi har i Danmark haft græssede stævningeskove, der også blev brugt til høslet. Formålet med stævningedriften var imidlertid, ud over hø og græsning, at få ved til gærder og hegn, redskaber, mindre bygningstømmer, bånd til trætønder og brændsel. Ikke løv til foder.

Flere steder i landet, ikke mindst på Fyn, har stynede træer været udbredt. Det var som oftest pil. Formålet var her igen fortrinsvis at sikre forsyning af hegnsmaterialer.
Litteratur:

Naturplejebogen. Skov- og Naturstyrelsen 1993.

Eiler Worsøe: Stævningeskovene. 1979.

Det Danske Landbrugs Historie, bd. 1. Kbh. 1988.

Av Søren Espersen

Lukket for kommentarer.