Lyngheier

Lyngheier


Nationalparken i Koli. Foto: Tapio Heikkilä


SVERIGE: LJUNGHED

I Sverige fanns vid 1800-talets slut fortfarande 500 000 hektar ljunghed, vid nästa sekelskifte mindre än 2500 hektar. Ljunghedarnas tidigare betydelse i landskapet kan bla märkas i ortnamn med ljung som Ljungarp, Ljungby och Ljunghem.

Ljungheden är ett landskap som berättar om ett äldre jordbrukssystem, ett beteslandskap med lång tradition och en unik artsammansättning.  Med eld, yxor och betesdjur röjdes skog som sedan blev vidsträckta hedar. I Europa började dessa landskap växa fram för 5000 år sedan och i Sverige sannolikt från slutet av bronsåldern.  Under 1700-1800-talen nådde de sin största utbredning. Ljunghedarna tycks vara koncentrerade till gränsbygder mellan slätt och skogsland där kreatursskötsel varit den dominerande jordbruksnäringen.

Hedarna var en del av ett jordbrukssystem med betesdjur. De brändes regelbundet för att ljungen skulle skjuta nya skott som blev friskt, näringsrikt bete.  Askan gav näring åt den magra marken.  Genom att bränna olika delar varje år skapades en mosaik av ljung i olika åldersstadier som gjorde att det alltid fanns bete. På vintern kunde den grövre högre ljungen betas tillsammans med buskar och sly.

Förutom till bete och vedbrand användes ljungen till en mängd olika saker; som strö i ladugården, till att brygga öl på, för att hålla lössen borta från halmmadrassen, till sömnmedel, vispar, kvastar, korgar och växtfärgning. Ljungen var också viktig för biodling.

Ljung till foder eller vedbrand slogs med en särskild ljunglie, med kort och kraftigt blad, eller en särskild ljungkrok.

Det har funnits en omfattande ljunghedskultur i hela västra Europa. Idag är den kulturen nästan borta. I södra Frankrike, Portugal, Spanien och på Brittiska öarna finns fortfarande enstaka bönder som bedriver traditionellt ljunghedsbruk. Som de flesta småbönder är och var, var också ljunghedsbönderna mångsysslare. Ljunghedskötseln kunde kombineras med fiske eller andra näringar som biodling och handel.

Under 1800-talet och 1900-talet planterades skog på ljunghedarna och en del odlades upp. Idag finns mycket litet kvar och måste skötas aktivt för att fortleva.

Ljungheden är i allmänhet artfattig och mager mark med en särskild flora och fauna.  Där kan förutom ljung finnas blåbär, lingon, smalbladigt gräs som fårsvingel, kruståtel och stagg och örter som kattfot, slåttergubbe och blodrot. Mosippa (Pulsatilla vernalis), guldsandbi och sandödla är några exempel på hotade arter som trivs på stora, öppna ljunghedar.

För att sköta en ljunghed bör man försöka tänka som en ljunghedbonde och tänka på vilka insatser som ger bäst långsiktigt bete till djuren. Bränningen som med fördel kan ske i april bör sättas i relation till hur hårt betestryck man har. Med ett lågt betestryck krävs kortare intervall mellan bränningarna medan ett hårdare betestryck minskar behoven av bränning. Nötkreatur var det som historiskt dominerade, gärna i sambetning med får, getter och hästar. Det kan vara bra att tänka på vilka raser som bäst lämpar sig för denna typ av bete. Man bör eftersträva att hitta de lokala traditionerna för skötseln både från brukare liksom från historiska källor av olika slag. Stödutfodring till djuren eller gödsling är förödande för den biologiska särarten.

Exempel på  ljunghedar i Sverige:

Mästocka Ljunghed.  71 ha Naturreservat i Laholms kommun, Hallands län.
http://www.lansstyrelsen.se/halland/Sv/djur-och-natur/skyddad-natur/naturreservat/laholm/Pages/mastocka.aspx

Fjärås bräcka Halland 135 ha Naturreservat, Kungsbacka kommun, Hallands län
http://www.lansstyrelsen.se/halland/Sv/djur-och-natur/skyddad-natur/naturreservat/kungsbacka/Pages/fjaras-bracka.aspx

Boarp Kristianstads kommun Skåne län
http://skane.snf.se/?page_id=2278

http://www.kristianstad.se/sv/Kristianstads-kommun/Djur–natur/Natur/Naturvard/Natur-i-Kristianstad—naturvards-sammanstallning/Naturtyper-i-kommunen/Odlingslandskapet/Ljunghedar/

Lya ljunghed
Kosteröarna Naturreservat Västra götalands län
http://www.lansstyrelsen.se/vastragotaland/Sv/djur-och-natur/skyddad-natur/naturreservat/lanets-naturreservat/stromstad/kosteroarna/Pages/index.aspx

Ramsvikslandet och Tryggö Naturreservat Västra götalands län
http://www.lansstyrelsen.se/vastragotaland/Sv/djur-och-natur/skyddad-natur/naturreservat/lanets-naturreservat/sotenas/ramsvikslandet-tryggo/Pages/index.aspx

Älgön Naturreservat  Västra Götalands län.
http://www.lansstyrelsen.se/vastragotaland/Sv/djur-och-natur/skyddad-natur/naturreservat/lanets-naturreservat/kungalv/algon/Pages/index.aspx

 

Läs mer:
Jonas Stenström, Nils Forshed. 2004. Ljunghedar, historia, ekologi och arter. (Västkuststiftelsen och Naturvårdsverket.) Naturcentrum AB

Karin Joelsson.2006 De halländska ljungmarkerna och dera försvinnande – en agrarhistorisk studie. SLU, Institutionen för ekonomi i Uppsala.

Ljunghedarna i Halland och Bohuslän från betesmark till högproduktiv granskog. Essäfråga o Skogshistoria VT-94

http://pub.epsilon.slu.se/4178/1/Axelsson_A_1994.pdf


NOREG: KYSTLYNGHEI

Frå gamal tid strakk kystlyngheiene seg frå polarsirkelen i nord til Spania i sør. Oppdyrking, skogplanting og opphøyr av bruk har gjort sitt til at ein i dag berre har små og spreidde førekomstar att. I Noreg blir desse for ein stor del skjøtta og ivareteke gjennom offentlege tiltak, mellom anna ved Lyngheisenteret på Lygra i Nord-Hordaland.
Kystlyngheiene ber med seg historia om ein godt utvikla og veltilpassa kombinasjon mellom jordbruk og fiske. Det oseaniske klimaet gjev særskilte tilhøve og ein lang vekstsesong. Ved å skjøtte den eviggrøne lyngen på rett måte, kunne husdyra gå ute året rundt. Fiskarbonden spara slik mykje tid som elles ville gått til sanking av fôr.
Den tradisjonelle skjøtselen går ut på at felt med forveda lyng blir svidd av ved jamne mellomrom. Slik har ein stadig ein mosaikk av gras- og urterik og lyngdominert hei. Dyra prefererer gras og urter om sommaren, og går meir over på lyngen om vinteren. Beitetrykket må vidare avpassast, slik at ein ikkje utraderar lyngen. Samstundes må beitinga vera såpass intensiv at fôrverdien av lyngen ikkje går for fort ned (forveding). I det heile knyter det seg mykje handlingsboren kunnskap til skjøtselen av kystlyngheiene, ikkje minst med tanke på alle førehaldsreglar ein må ta ved lyngsviing. Dette er kunnskapar som er opparbeidd gjennom generasjonar. Kystlyngheiene har ei 3000 år gamal historie.
Lyngslått for vinterfôr var også vanleg mange stader. Den føregjekk etter siste slåtten (håen), på seinsommaren. Slåttemarka er gjerne flatare og fri for stein. Lyngen blei hakka opp, blanda med høy og litt vatn.
Det er elles vanleg å dele kystlyngheiene inn i tørrhei og fukthei. Tørrheiene er ein mosaikk av gras- og urterik hei og lyngdominert hei. Fuktheiene er overgangssamfunn mot myr, og artssamansetjinga varierer deretter.
Litteratur / Meir å lesa:
Norderhaug, Ann et. al 1999. Skjøtselsboka for kulturlandskap og gamle norske kulturmarker, Landbruksforlaget.


FINLAND: LJUNGHEDAR

Finlands fattigaste skogsmarker övergår ofta i ljung, dock vanligen som mycket långsamt växande tallskogar. Man använder sig av begreppet Calluna-typ för att beskriva denna skogsmark. I vissa fall kan dessa marker, speciellt mot Lappland i norr övergå i hedmarker utan tallskog.


DANMARK: LYNGHEDER

Ordet ”hede” kommer af det indoeuropæiske ord ”Keito”, der betyder ”skov eller ubeboet landstrækning”. Via germansk ”haipo”, der betyder ”en skovløs og uopdyrket landstrækning” er det blevet til det danske ”hede”. I Danmark er betydningen spaltet mellem øst og vest. I den vestlige del af landet betyder det en uopdyrket landstrækning bevokset med dværgbuske, mens det tidligere i øst hentyder til en flad og skovløs landstrækning, der ligger hen som græsningsområde eller kornmark. Området mellem København, Roskilde og Køge kaldes fra gammel til ”Heden”, selv om lyng aldrig har været dominerende i området.

Der findes i Danmark mange forskellige hedetyper. Det gennemgående træk er et plantesamfund domineret af småbladede og ofte stedsegrønne dværgbuske som Hedelyng (Calluna vulgaris), Almindelig revling (Empetrum nigrum), Tyttebær (Vaccinium vitis-idaéa) og Melbærris (Arctostaphylos uva-ursi). Den klassiske hede.

”Græsheden” danner en overgangsform mod en egentlig overdrevsvegetation domineret af græsser som Bølget bunke (Deschampsia flexuosa). Overgangen skyldes ophør af den traditionelle driftsform med afgræsning, afbrænding og lyngskrælning.

”Hedemosen” findes på vandmættet jordbund. Her dominerer tørvemosser (Spagnum sp.) sammen med hedelyng, tranebær (Vaccinium oxycoccos) og græsser som Blåtop (Molinia coerulea).

”Klokkelyngheden” findes også på fugtig bund, ofte gamle afblæsningsflader. Her dominerer Klokkelyng (Erica tetralix) og Rosmarinlyng (Andromeda polifolia).

”Skovheden” kan være en overgangsform mod skov domineret af  selvsået Bjergfyr ( Pinus mugo), men kan også være en klippehede (Bornholm), hvor hedelyngen trives naturligt under plantyet Skovfyr (Pinus sylvestris).

”Klitheden” findes i gamle klitområder ved havet eller i indlandet, hvor opdyrkning eller utilsigtet afbrænding har ført til sandflugt. Ud over hedelyng domineres disse arealer ofte af forskellige typer rensdyrlav (Cladonia sp.).

Uanset type er alle heder mere eller mindre præget af menneskelig virksomhed som afgræsning, afbrænding, periodevis opdyrkning, tørveskrælning af både lyngtørv og mosetørv, afslåning og træhugst. Det skabte et mosaiklandskab med en lang række levesteder og biotoper for såvel planter, fugle, krybdyr, insekter og pattedyr.

Heden i Danmark opstod kort tid efter agerbrugets indførelse, hvor man gik over fra et agerbrug præget af dyrkede marker (svedjebrug) til et græsningsagerbrug. I den vestlige del af landet, hvor klimaet om vinteren er mildt og fugtigt, gav lyngheden stabile græsningsmuligheder. Vest for israndslinjen var jordkvaliteten desuden generelt dårlig. Uden mulighed for gødningstilførsel var der god strategi i at opretholde en stabil og velfungerende hede. Samtidig koncentrerede man gennem tilførsel af lyngtørv, aske og husdyrgødning næringsstofferne på mindre, dyrkede arealer omkring bosættelserne. Omkring 1800 var ca. 2/3 af Jylland dækket af hede.

Hedeopdyrkningen startede så småt i slutningen af 1700-tallet uden stort held. I begyndelsen af 1800-tallet fandt man ud af at bruge mergel sammen med husdyrgødning, hvilket øgede jordens frugbarhed. Efter 1864 intensiverede man oprettelsen af engvandingsanlæg, hvilket muliggjorde en større husdyrbestand og dermed mere gødning. Med omlægningen fra agerbrug til husdyrbrug fra o. 1880 var hedens dage reelt talte.

Skal de forskellige hedetyper med deres biologiske mangfoldighed bevares for fremtiden kræver det en genoptagelse af tidligere tiders ofte ganske voldsomme driftsformer og en genskabelse af hedens mosaiklandskaber. Fjernelse af næringsstoffer fra hedearealerne er med dagens forøgede kvælstofnedfald blevet en nødvendighed set i bevaringsperspektiv, hvor det tidligere var en nødvendighed set i agerbrugsperspektiv, nemlig for at sikre et vist, begrænset koncentrationsagerbrug nær bebyggelsen.
Litteratur:

Hedeplejebogen – De danske heders historie, pleje og udforskning. Skov- og Naturstyrelsen 1991.

Naturplejebogen. Skov- og Naturstyrelsen 1993.

Peter Henningsen: Hedens Hemmeligheder – Livsvilkår i Vestjylland 1750 – 1900. 1995.

Hugo Mathiesen: Den sorte jyde – Tværsnit af hedens kulturhistorie. Kbh. 1939.

http://www.naturstyrelsen.dk/Naturbeskyttelse/ kan man læse mere om de danske heder og om det arbejde, der foregår for at genoprette og beskytte dem.
Av Søren Espersen

Lukket for kommentarer.