Slåttemark

Slåttemarker


Slåttemark i god hevd. Oppdal, Sør-Trøndelag. Foto: Sissel Rübberdt

SLÅTTERMARKER I SVERIGE

Ängen eller slåttermarken är den mark där hö togs till djurens vinterfoder. De marker som förr varit ängar är numer till stor del uppodlade, betesmarker eller övergivna. Idag odlas foder till djuren på åkrarna.Det var under den yngre bronsåldern och äldre järnåldern (ca 1000 fKr-600 eKr) som människorna här blev mer bofasta. Efter hand kom husen att byggas med utrymme för djuren där man lät dem vara under vintern. Ängsmarken tog form då hö slogs och samlades in till vinterfoder. Ängsarealen var ofta större än åkern. Då djuren stod stallade kunde gödseln tas om hand mer effektivt och spridas på åkrarna. Där av talesättet ”Äng är åkers moder” dvs att ängens avkastning bestämde hur många djur man kunde föda under vintern som i sin tur avgjorde hur mycket gödsel man kunde tillföra åkern och i slutändan avgjorde avkastningen från åkern.Järnets genombrott århundradena före vår tideräkning var en förutsättning för utvecklingen. Lien var en betydande innovation som tillsammans med räfsan gjorde slåttern effektivare. Större transportdon utvecklades för att köra in hö och ut gödsel på de permanenta åkrarna som fick effektivare brukande med nya typer av årder.  Ett intensivare brukande med rikare avkastning ledde så småningom till en befolkningsökning.

Från ängen hämtade bonden vinterfoder under ett par tusen år. Med 1800-talets agrara revolution förändrades det. Skiftesreformer och nya odlingsmetoder slog igenom med växelbruk där vallodling ingick, vilket innebar att man började odla foder på åkern. I växelbruk kan man odla efter vissa växtföljdsystem, dvs olika grödor odlas i en viss följd.  I en vall odlas ofta gräs och klöver.

Ängen är levande kulturhistoria som genom långvarigt brukande blivit en av våra artrikaste miljöer. På en kvadratmeter äng kan det finnas 40-50 arter av blommor och gräs. Den sammansättning av arter som man kan hitta i ängar finns ingen annan stans. Idag återstår endast spillror av det markslag som en gång satt sin prägel på odlingslandskapet, ungefär en promille av de 2 miljoner hektar ängsmark som fanns i början av 1800-talet.

De naturliga slåttermarkerna kan indelas i strandängar, sidvallsängar och hårdvallsängar. Strandängar är våtslåttermarker av olika slag. Sidvallsängar utgörs av fuktiga svackor eller genomsilade sluttningar. Hårdvallsängar eller fastmarksängar utgörs av torrare marker som kan ha varit för steniga att odla upp. Hårdvallsängar ger det mest eftertraktade höet men avkastningen är låg. På hårdvallsängen kunde finnas lövträd och buskar som hamlades med jämna mellanrum. Dvs grenar med löv togs av och torkades till vinterfoder.
Att sköta en äng
För att bevara de biologiska och kullturhistoriska värden som utvecklats under kanske mer än tusen år av traditionell hävd krävs ett kontinuerligt brukande. Varje äng är unik och är knuten till den lokala hävdtraditionen. Viktiga arbetsmoment är:

– Fagning: Fagning (städning) innebär att fjolårslöv och nedfallna kvistar och grenar räfsas ihop och förs bort från ängen. Fagningen underlättar för slåttern och stimulerar den biologiska tillväxten då mer ljus och värme når marken. Fagningen sker på våren i slutet av april eller i början på maj.

– Slåtter: Slåtter brukar ske mellan mitten av juli och början av augusti. Det är viktigt att använda skärande redskap som lie och knivslåtterbalk. Det avslagna höet räfsas ihop i strängar och får torka på platsen ett par dagar innan det förs bort.  Ängens löv och buskskikt måste också skötas. Hur mycket träd och buskar det fanns på ängen varierar både över landet och från äng till äng. Träd som var nyttiga för hushållet gynnades som tex de som gav lövfoder, frukt, nötter, virke till slöjd, bast till rep eller hål till honungsbin. Träd och buskar behövde också röjas för att ge ljus och värme till ängens gräs och örter.

– Efterbete: Efterbete gynnar ängsfloran genom att fröspridda växter kan gro och etablera sig i blottorna efter djurens tramp.  Betesdjuren bör släppas in ca två veckor efter slåttern. Tillskottsutfodring bör inte ske då det sker en oönskad gödslingseffekt som påverkar floran och faunan negativt. Om det inte finns betesdjur som kan beta efter slåttern, kan det vara lämpligt med en ytterligare vända med lie eller slåtterbalk.

Läs mer:
Ängar. 1995. Biologisk mångfald och variation i odlingsskapet. Jordbruksverket 1995

Aronsson, M.1993.Slåttergubbar och liemän – om odlingslandskapet i förändring. Oskarshamns kulturförvaltning. Naturskyddsföreningen

Ekeland,K., Gustavsson, G. Lundell,J. 1999. Ladornas land. Jorbruksverket. Hälsinglands museum

Ekstam, U. Aronsson, M. Forshed, N. 1988 Ängar. Naturvårdsverket och LTs förlag

Ekstam, U. Aronsson, M. Forshed, N. 1992. Om hävden upphör. Kärlväxter som indikatorer i ängs- och hagmarker. Naturvårdsverket

Höök Patriksson, K (red.). 1998. Skötselhandbok för gårdagens natur – och kulturvärden. Jordbruksverket

Johansson, O. Hedin, P. 1991. Restaurereing av ängs- och hagmarker. Naturvårdsverket

Persson J& Nilsson, N.Ö. 1996 Lien och dess marker. LTs förlag. Stockholm.

Ängs- och betesmarksinventeringen, Metodik för inventering från och med 2016

Ex ur Ladornas land:

Pyöreänoja och Vasikkavuoma

Pyöreänoja är troligen den siläng som har längst obruten hävd i landet. Den ligger i myrlandet mellan gränsbyn Kolari vid Muonio älv och Kaunisvaara. De vanligaste växterna är sjöfräken, strängstarr, dystarr, kråkklöver och vattenklöver. Andra arter är slåtterblomma, svartfryle, nordspira, gråstarr, sumpstarr och tuvsäv samt några exemplar av Jungfru Marie nycklar och en maskros med fläckade blad.

Brukaren Uno Sevä prisar höet. “Det där med kultur är inte så viktigt! Viktigare är att mina renar får ett bra tillskottsfoder. När renen har svårt att finna lav på senvintern lägger jag ut “korte”, dvs. fräkenhö åt dem. Pyöreänojas skördar är rena medicinen. De som varit hängiga och slöa piggnar till. Skulle jag ha gett renarna vallhö hade många dött av den ovana maten. Jag förstår inte varför inte fler samer samlar in myrhö åt sina renar?”

Uno skördar också cirka 2 500 lövkärvar som tilläggsfoder. Även lövet har en klart positiv inverkan på de känsliga renmagarna.

Ungefär tre mil från Pyöreänoja ligger Vasikkavuoma, som är en av landets största slåttermyrar, över 200 hektar äng och med cirka 70 bevarade lador. Där har nu slåtter återupptagits, just för att få lämpligt renfoder.

Pyörenojas frodighet är märklig. Brukaren, Uno Sevä i Muonio koncessionssameby, förklarar: “Genom hela myren går ett gammalt system av kanaler som jag fortsätter att hålla öppna. Sedan smältvattnet på våren runnit iväg ordnar jag med fördämningarna. Jag slår ned brädor och behövs det så tätar jag med torvsjok. Bakom samlas sedan myrens eget vatten, som vi på finska kallar ruostuvesi, rostvatten. Det är rena gödslet för växterna. På hela myren finns ett 20-tal fördämningar.”

På Vasikkavuoma i Västerbotten växer bland annat sjöfräken, strängstarr, myrstarr, slåtterblomma. kärrspiror, myrbräcka, lappnycklar och ängsnycklar. Storspov och grönbena häckar.

Bildlänk:

http://kmb.raa.se/cocoon/bild/show-image.html?id=16000300022583


SLÅTTEENGA I NORGE: I GÅR – I DAG – I MORGEN

Historien bak det åpne landskapet
De åpne bygde- og stølslandskapene våre er skapt gjennom beite, slått, lauving og uttak av ved og trevirke. Det norske landskapet ville ellers stort sett ha vært skogkledd. Åker utgjør i Norge bare 3% av det totale landarealet og utgjorde heller ikke så mye mer i gammel tid . Engarealet var derimot så å si umulig å måle opp. De slo alle steder, hjemme og på stølen, i skog og fjell, på myrer og til og med ute i vannet. De slo storr fra båt eller på islagte vann. Høyet ble samlet i hauger eller i høyløer og kjørt hjem på slede om vinteren.

I dag er gamle slåtteenger en sterkt truet naturtype. Den største trusselen er opphør av bruk. Slåtteenger gror sent igjen, men artsinnholdet kan raskt endre seg.

Det er slåtteenga som er bomsterenga!
Slåttemarka er urterik, og blomstene er jevnt fordelt utover marka. Beitemarka er mer gresspreget og blomstene gjerne flekkvis fordelt. Gamle slåtteenger som er i god stand, er den mest artsrike naturtypen vi har. I en fulldyrket kultureng er det gjerne rundt 10 arter per kvm, mens det i en gammel slåtteeng kan det være opptil 40 ulike arter per kvm.

Hvorfor er de gamle slåtteengene så artsrike?
Slåtteengene var vanligvis ugjødsla eller lite gjødsla. Det en hadde av husdyrgjødsel ble helst brukt på åkeren. Næringssituasjonen i en slåtteeng, der alt blir fjernet og ingenting tilført, gjør at storvokste og konkurransesterke arter ikke får sjansen til å overta og dominere slik de ellers ville ha gjort. Det tradisjonelle slåttetidspunktet var rundt 10. juli, merkedagen «Knut med ljåen». Sen slått gjør at mange arter får frødd seg. «For ljåen er alle like», mens artssammensetninga i et beite er påvirket av type beitedyr og hva de foretrekker. Slåtteeng har ellers større innslag av velsmakende urter og arter som ikke tåler så godt tråkk. Artssammensetninga vil variere med jordsmonn, høyde over havet mm. Enger på kalkrik grunn er mest artsrike. Artsrikdom i planter gir også artsrikdom blant insekter. Som et eksempel er mange sommerfugler knyttet til spesifikke blomster i slåtteenga.

Arter som greier seg med lite næring, er godt tilpasset slåtteeng. Dette gjelder blant annet erteplanter som tiriltunge, knollerteknapp og rødkløver, som alle kan binde nitrogen fra lufta. Kjente og kjære arter som prestekrage, blåklokke og engtjæreblom er også eksempler på arter som er vanlige i gamle slåtteenger. Prestekrager og engtjæreblom gir engene et hvitt og rødt preg litt utpå sommeren.

Hvordan kan man best ta vare på en gammel slåtteeng?
Den beste måten å skjøtte artsmangfoldet i en gammel eng er å følge opp den tradisjonelle driftsformen, med lite eller ingen gjødsling og med sen slått, etter 10. juli. Bakketørking eller hesjing sikrer at flest mulig frø blir liggende igjen. Man må benytte seg av lette redskaper, helst ljå eller tohjuls slåmaskin. Beite kan ikke erstatte slått, men er det eneste mulighet, er kyr de mest skånsomme beitedyra. De velger ikke ut «godbitene» slik som sauene gjør. Man bør unngå tilleggsfôring i beiteperioden, det gjelder også vår- eller høstbeite av slike enger. Enger som blir brukt til vårbeite, har gjerne noe mindre artsmangfold, mens høstbeite bare har positiv effekt.

Ikke nok med den ene
Mange arter står i fare for å forsvinne etter hvert som det blir stadig færre slåtteenger og avstanden øker mellom de få som er igjen. Dette har blant annet med muligheter for spredning av frø og krysspollinering å gjøre. Derfor må man se på større områder under ett. Riktig skjøtsel av veikanter kan også bøte på denne utviklinga.

Verdiene i de gamle slåtteengene
Slåtteengene er levende kulturminner og viktige for opplevelsen av bygdelandskapet vårt. Av alle naturtyper i landet ligger de helt på topp når det gjelder biologisk mangfold. De har vist seg å være nøysomme og bærekraftige økosystemer. Avkastninga er selvsagt liten sammenliknet med gjødsla og fulldyrket eng, men den næringsmessige kvaliteten er høyere. I dag blir de tradisjonelle slåtteengene regnet som en viktig kunnskapsbase for forskning og en «forsikring» for framtiden. Ivaretakelse av den genetiske variasjonen skjer på stedet og er avhengig av skjøtsel.


ENGE OG HØSLET I DANMARK

Mens høst af løv til vinterfoder formentlig har fundet sted siden landbrugets indførelse for 6.000 år siden, blev høst af hø først almindelig med leens indførelse ved jernalderens begyndelse. Indtil da blev engene vedligeholdt gennem græsning. I det 3. og 4. århundrede efter Kr. blev den langbladede le introduceret, formentlig sideløbende med at større arealer blev gjort egnede til høslet ved fjernelse af træstød, sten og andre forhindringer. Pollenanalyser viser samtidig tilbagegang i bestanden af elletræer, pil og tagrør. Høsletengen var født!

I tiden inden kunstgødningens indførelse var engarealets størrelse og ydeevne afgørende for, hvor mange husdyr, den enkelte gård kunne overvintre. Dette var igen bestemmende for, hvor stort kornarealet kunne være, idet husdyrgødningen, suppleret med hvad der var tilgængeligt af andet organisk materiale, her var den begrænsende faktor. Megen energi blev derfor investeret i at forbedre engenes ydeevne. Engvanding blev indført allerede i vikingetid / tidlig middelalder. Først i form af vinteroversvømmelser i forbindelse med vandmøller. Siden, og fra 1600-tallet i stor stil, ved anlæg af vandingskanaler og overrislingsanlæg. Derudover blev dødt plantemateriale fjernet, muldvarpeskud udjævnet og koklatter spredt. Meget våde enge kunne forbedres ved tilførsel af jord fra omgivende arealer. Man må regne med, at alle egnede arealer i skove, langs åer og vandløb og i moseområder, selv nok så små, der kunne udnyttes til høslet, også blev det. Der er eksempler på, at hø blev transporteret op til 20 – 30 km. på hestevogn fra eng til lade.

Tilgangen til lys og næring var vigtig for det meget store antal græsser og urter, der trivedes på engene og som var med til at sikre den gode høkvalitet. Bonden fjernede omhyggeligt invasive arter som tidsler, skræpper og tuedannende vækster, der forringede høkvaliteten. Kombinationen af afgræsning og efterfølgende høslet var med til at sikre den store variation i plantevæksten, dels fordi forskellige planter reagerer forskelligt på henholdsvis græsning og afskæring, men også for mange urter finder spiremulighed i køernes og fårenes gødning.

Inden kulturgræsblandinger med arter som hundegræs (Dactylis glomerata), Rajgræs (Lolium perenne) og Timothe (Phleum pratense) blev introduceret sammen med rød- og hvidkløver omkring 1890, var plantesammensætningen meget varieret efter jordbund og fugtighedsforhold. På de tørre enge dominerede ofte Hvene (Agrostis), Fløjlsgræs (Holcus lanatus, Rødsvingel (Festuca rubra) og Katteskæg (Nardus stricta). Ofte duftede høet kraftigt af Vellugtende gulaks (Anthoxanthum odoratum). På de saltpåvirkede enge i Vestjylland kunne Harrild (Juncus gerardi) være dominerende sammen med Strand-annelgræs (Puccinellia maritime).

Sammen med kunstgødningen og den udbredte dræning af selv små engarealer forsvandt den store variation af græsser og urter. Siden blev de fleste engarealer opdyrket. Genopretning af engarealer har vist sig vanskelig.

Av Søren Espersen

 

FINLAND: SLÅTTERMARKER

Hö produceras i storskala på speciellt anlagda slåttermarker inom Finlands sjödistrikt, från ca 63 ? nordlig bredd och till nordligaste Lappland. Man använder olika fröblandningar där bl.a. timotej och ängssvingel ingår.

Den tidigare torkningsprocessen på stör har till största delen övergivits och ersatts av ett antal bevarings-metoder i plaströr och plastpaket. Tyvärr har ett gammalt karakteristiskt kulturlanskap fått ge vika för effektivare metoder och den klassiska hö-stören förekommer nästan enbart på museala anläggningar.

Lukket for kommentarer.