Skogsbruk

SKOGSBRUK I SVERIGE

En by eller gårds marker bestod av den inhägnade inägomarken med åker, äng och bebyggelse och utmarken för bete, mer eller mindre skogbeväxt.  Utmarken var en viktig gemensam resurs för bönderna i byn. Utmarkerna utnyttjades till bete och här kunde man ta virke till hus och gärdesgårdar samt ved till uppvärmning och matlagning. Svedjeodling, lövfoder, kol, tjära, vilt, fiske och bär på utmarken var andra nyttigheter som bidrog till försörjningen.  Landskapets olika delar står i beroendeförhållande till varandra, och i ett självförsörjande system var båda markslagen nödvändiga.

Skogen har utnyttjats som betesmark för boskapen under hela tiden det funnits bönder och boskapsskötare i Sverige, från yngre stenålder fram till 1900-talet. Under betessäsongen togs djuren från skogsbetet in i ladugårdarna på nätterna. Detta för att de skulle mjölkas morgon och kväll. Den gödsel som bildades under natten var en viktig resurs som togs tillvara för att senare läggas på åkrarna. För att skydda de växande grödorna i inägomarken gick djuren morgon och kväll i en fägata mellan utmarken och ladugården. Skogsbetet var en viktig förutsättning för åkerbruket. Det fanns också andra system med sommarbete där djuren togs till fäbodar för att beta skogar längre från gården.

Bönderna levde i en träkultur där skogens träd och buskar användes på många sätt. Timmer från skogen användes till byggnation och underhåll av gårdarnas hus. Näver behövdes för taktäckning och tillverkning av hushållsföremål. Andra nyttigheter var att man kunde tillverka träkol av skogens träd. Från tallarnas stubbar utvanns trätjära. Skogen bidrog också med stora mängder virke till trägärdesgårdarna. Mycket ved behövdes till matlagning och uppvärmning.

Genom att bränna skogsmark i en svedja kunde näringsämnen frigöras som räckte till att odla råg eller rovor några år. Därefter blev det en bra gräsväxt ytterligare några år innan det började växa träd på platsen och åter bli skog.

Den äldre betade bondeskogen var inte formad efter någon fastställd plan utan man tog det man behövde till hus och gärdesgårdar där det bäst lämpade sig. När man huggit ett större träd bildades en ljus lucka i skogen som gav möjlighet för unga plantor att etablera sig. Följden blev att skogen blev mångskiftande både till sammansättning och till ålder. Vid arbetet i skogen användes yxa fram till början av 1900-talet då sågar introducerades.  Skogarna hade höga stubbar eftersom ett träd som avverkats med yxa lämnar en ca 1 meter hög stubbe.  Dessa stubbar  utgjorde livsmiljö för en mängd arter. En mängd svampar och insekter trivs att leva i veden i ett dött eller döende träd vilket ger möjligheter för hackspettar och andra fåglar att få mat.

Övergången från skogen som en del av självhushållningen till det industriella skogsbruket började under 1800-talets senare hälft. Skogen fick då ett värde som råvaruproducent för den växande träindustrin. Skogsplaner upprättades för att förbättra kvalitén på det producerade virket. Kalhyggen, gallringar och sådd och plantering av trädplantor var nya metoder som infördes. Välkända i dagens skogsbruk.

Den betade bondeskogen finns knappast idag. Skogsbete förekommer på små arealer och skog brukad med plockhuggning där arbetet sker med yxa är borta. Kolbottnar och tjärdalar är viktiga kulturrester från ett tidigare skogsbruk som bör bevaras.

Skogsbetesmarkerna utgör ett omistligt sextusenårigt biologiskt kulturarv.

Läs mer:
Höök Patriksson, K (red.). 1998. Skötselhandbok för gårdagens natur – och kulturvärden. Jordbruksverket.

Ekeland,Kelvin. Gustafson Gunvor. 1997. Fäbodskog och Fäbodbruk.  Biologisk mångfald och variation i odlingslandskapet. Nordiska förbundet för kulturlandskap, Jordbruksverket,  Hälsinglandsmuseum – Hudiksvall .

Kardell Lars; 1979; Bondens skog; Ur Landskap och livsform, Aronsson (Red.); Bygd och Natur Årsbok 1979; Riksförbundet för Hembygdsvård

Kardell Lars; 2003; Svenskarna och Skogen, Del 1 – Från ved till linjeskepp, Skogsstyrelsens Förlag

Kardell Lars; 2003; Svenskarna och Skogen, Del 2 – Från baggböleri till naturvård, Skogsstyrelsens Förlag

Ljung, Thomas.  2011. Fäbodskogen som biologiskt kulturarv. Betade boreala skogars innehåll av historisk information och biologisk mångfald –en studie av fyra fäbodställen i Dalarna. CBM:s skriftserie 49. Centrum för biologisk mångfald.

http://www.slu.se/Global/externwebben/centrumbildningar-projekt/centrum-for-biologisk-mangfald/Dokument/publikationer-cbm/cbm-skriftserie/skrift49.pdf

Olsson, Anders mfl. Kulturmiljövård i skogen. Att känna och bevara våra kulturminnen. 1992. Skogsstyrelsen


ÅKERBRUK OCH SKOGSBRUK I FINLAND

Finlands stränga klimat i östligaste Norden betyder att vi får räkna med ett betydligt kontinentalare klimat än Nordens mer västliga och södra delar. Detta betyder kalla vintrar, ofta med temperaturer ned till  -30-40°C och korta, men intensivt heta somrar, där temperaturerna kan stiga till +30-35°C. Finland står mitt emellan det maritima Norge och det kontinentala Sibirien; ett semi-maritimt klimat med starka växlingar.

Åkerns grödor måste avmogna på mindre än 100 dagar, vi sår i mitten av Maj bör skörda i slutet på Augusti eller början av September. Vi förmår dock försörja oss själva med baslivsmedel; korn, vete, råg, havre och potatis. Det är hundra år sedan vi måste blanda bark i brödet för att klara oss.

Skulle vi idag klara oss på traditionellt åkerbruk från gamla tider, på 1700- och 1800 talet? Knappast troligt, fast vi idag beundrar vårt ”agrikulturarv” från gågna sekel och fast det nu igen odlas grödor på gammalt vis och många av oss känner sig dragna till gamla tiders ”naturnära” odlingsmetoder. Tack vare vårt välbefinande har vi nu råd att betala för lyxen att nära oss på lantraser trots att detta kostar mera – men det smakar också bättre.

Men på största delen av våra åkrar har lantraserna försvunnit och man odlar istället högavkastande likformiga sorter; vi har genomgått vår egen ”gröna revolution” som samtidigt tyvärr har minskat mångformigheten i våra odlingar. Dessutom har detta medfört en betydlig förstoring av lönande jordbruksarealer där icke minst den maskinella åkerbehandlingen har varit av betydelse. Det är slut på svedjebruket, slut på  uppsättning av mognande säd på skylar för torkning, slut på individuell åkerbehandling och slut på åkertegar och nästan slut på torvmarksodling.

I praktiken klarar sig ingen jordbrukare i Finland enbart på sitt åkerbruk. Det behövs skog för att överbygga kritiska skördeår och för att ge bruket önskvärd ekonomisk stabilitet. I tropikerna talar man varmt för olika ”agro-forestry”-system, men där odlas grödan i skuggan av träden – inte möjligt hos oss. Men däremot har skogen sitt eget odlingssystem, ”silvikulturen”; skogen har blivit en kulturväxt bland andra kulturväxter. Och tyvärr har även skogen varit på väg mot monokulturer; rena tall, gran, björk eller aspbestånd. Trenden har emellertid vänt under 2000-talet mot mera blandskog med större odlingssäkerhet och betydligt större trivselvärden.

Åker och skog är betydelsefulla komponenter i vårt kulturlandskap. Andra viktiga komponenter är våra vattendrag och våtmarker; sjöar och älvar, kärr och sumpmark. Tyvärr har vi under 1960-70-talen förivrat oss på att utdika mängder av kärrmarker med sikte på större skogsavkastning. Skogens tillväxt har förvisso nästan fördubblats sedan 1950-talet, delvis tack vare utdikning av kärr. Men samtidigt har man i många fall inverkat katastrofalt på en ekologisk jämvikt mellan torr och våtmark. För närvarande sker det t.o.m. en viss rehabilitering av naturliga våtmarker.

Klimatförändringar med klart mera extrema variationer i temperatur och nederbörd och en trend mot varmare klimat bör i framtiden beaktas på åker och i skog. Detta betyder mer betoning på artrikedomen i skogen; blandskog i stället för monokultur. Våra tätorter urbaniseras snabbt vilket även betyder att parkskogen får större betydelse än industriskogen. Även trädgårdskonsten blir mera framträdande. I Finland har ”trädgårdskonst i skogen” blivit ett populärt landskapsobjekt.


DANMARK: SKOVBRUG

De første spor efter skovbrug i Danmark daterer sig til ertebøllekulturen for 6 – 7.000 år siden. Stenalderjægerne byggede anlæg til fiskefangst af rette hasselkæppe. Anlæggene havde en størrelse, man kun ville kunne opnå ved systematisk stævning af hasselbuskene.

Agerbrugets udvikling er samtidig historien om skovens ødelæggelse. Åbne græsningsarealer og lyng var til mere gavn for det husdyrproducerende landbrug end de store skove. Græsningstrykket forhindrede ny opvækst, bortset i perioder, hvor Sortedøden reducerede befolkningens størrelse.

Op til landboreformerne og skovloven af 1805 var rettighederne til skoven delt mellem herremand / kongen og bønderne. Herremændene havde retten til de store træer, overskoven, der kunne bruges til skibstømmer og større byggeopgaver, mens bønderne havde retten til underskoven, der ofte blev drevet som stævningeskov med græsning og høslet. Bønderne havde desuden ret til at drive svinene på olden.

Selvom driften af stævningeskoven i mange landsbyvedtægter var nøje reguleret for at skåne de fremspirende rodskud, så betød græsningstrykket alligevel på sigt en reduktion af skovarealet. Ved skovlovens vedtagelse var næppe mere end 3% af landet dækket af skov.

Det moderne skovbrug blev indført af den tyske forstbotaniker Johann Georg von Langen (1699 – 1776). Von Langen virkede både i Norge og i Danmark med det formål at indrette de kongelige skove til rationel træproduktion. Desuden indførte han rødgran, ædelgran, lærk, skovfyr og ahorn til de danske skove. Skovplantningerne bredte sig hastigt, først på de gamle kongelige jagtarealer i Nordsjælland, men snart også på den overdrevsjord og de gamle almindinger, der var for ringe til at opdyrkning kunne svare sig. Fra 1800-tallets begyndelse blev så småt også mange af de jyske hedearealer tilplantet. Tilplantningen tog fart med dannelsen af Hedeselskabet i 1866.

Formålet med skovrejsningen var først og fremmest at sikre forsyningen med gavntræ og brænde samt, for hedens vedkommende, at nyttiggøre ellers ”ubrugeligt” land. Denne strategi har i det store og hele været enerådende frem til vedtagelsen af Naturskovstrategien 1992. Strategien, der har sin baggrund i Riokonferencen 1992, skal sikre biodiversitetet og de genetiske ressourcer der ligger i skovene. Det skal gennem udlæg af arealer med naturskov, dvs. selvgroet skov af danske træarter, gamle driftsformer, dvs. stævningeskov, græsningsskov og plukhugst samt urørt skov på mindst 40.000 ha. inden år 2040. Herudover drives statens skove i stigende omfang under hensyn til publikums fritidsinteresser.
Litteratur:

Bo Fritzbøger: Kulturskove. Dansk Skovbrug fra oldtid til nutid. Gyldendal 1994.

Rigere skov i Danmark. Miljøministeriet 1995.

http://www.dn.dk/Default.aspx?ID=7306 : Indgangen til Danmarks Naturfredningsforenings Skovnetværk.

http://www.naturstyrelsen.dk/Naturbeskyttelse/Skov/Skovraadet/: Skovrådet er nedsat af Miljøministeret. Rådet skal rådgive ministeren om skovbrugsfaglige og andre spørgsmål vedrørende skove. Endvidere skal rådet på eget initiativ afgive udtalelser om spørgsmål af betydning for skovene eller administrationen af skovloven, og generelt følge udviklingen på dette område. Rådets formand udpeges af miljøministeren. Rådets øvrige 14 medlemmer udpeges af miljøministeren efter indstilling fra en række organisationer med interesse i og tilknytning til skovbruget.

Lukket for kommentarer.